Blogg: Obesprutat

K-vitaminet

Sat, 19 Jun 2010 00:08:40 +0200

Nåja, äntligen har jag tid och ro att sätta mig ner och plita ihop det utlovade inlägget om K-vitamin! Jag blev så glad då jag läste kommentarerna till det förra inlägget; tack för att ni tar er tid att berätta och skriva ner era erfarenheter av vaccinationer. Särskilt glad blev jag över kommentaren från Linda Morge, eftersom den handlar precis om det jag kommer att skriva om nu. Många av er har förhoppningsvis varit inne och tittat på länkarna Morge gett, de är otroligt värdefulla och ger häpnadsväckande information.

Jag ska bygga upp mitt inlägg kring ett mejl som inkom för några veckor sedan:

Hej Linda!
Nu har vi äntligen tagit beslutet att helt avstå från all vaccination. Och det svåraste (som jag trodde iallafall), det vill säga att berätta för dem vid rådgivningen, är också avklarat! Men jag blev så förvånad, för de sa att det är ju frivilligt och vårt beslut. En tyckte nog att det är knasigt och då står vi ju för ansvaret själva... men nu känns det bara bra och ju mer vi läser om ämnet desto mer övertygade är vi. Jag funderar på det där med K-vitaminet, frågade också vid rådgivningen och fick inte veta så mycket VAD det är. Hon sa att det samma gäller: beslutet är vårt och då också ansvaret. Kan du säga vad K-vitaminet innehåller egentligen? Jag har också pratat med en barnmorska och hon sa att det går att skriva vår önskan på blanketten som man ger till BB och om barnmorskan efter förlossningen rådgör med barnläkaren och de då tycker att förlossningen gått normalt och babyn mår bra så finns inget hinder att vi avstår från vitaminet. Angående sen avnavling så sa hon att det är nog egentligen upp till barnmorskan vad hon gör. Hon förklarade att ifall man misstänker att babyn haft t.ex. syrebrist under förlossningen så tar de prov från navelsträngen och då kan man inte tillämpa sen avnavling. Tacksam om du vet mera om K-vitaminet och kan ge mej svar.

Till att börja med vill jag gratulera till det härligt kloka beslutet att helt avstå från vaccination! Jag är så glad för dina barns skull, och för hela din familj. Belöningen är ovärderlig: friska, pigga och intelligenta barn med rosiga kinder och välutvecklad motorik! Vad är väl bättre än det?

Så över till dina funderingar om K-vitamin och sen avnavling. Alltså, detta är ett slående typexempel på varför jag kallar vitrockarna för våra självutnämnda förmyndare. Vadå ” om barnmorskan efter förlossningen rådgör med barnläkaren och de då tycker att förlossningen gått normalt och babyn mår bra så finns inget hinder att vi avstår från vitaminet” och ”upp till barnmorskan vad hon gör”??? Det är det inte alls! Det är ALDRIG varken barnläkare eller barnmorska eller en hel hög med vitrockar som bestämmer vilka ingrepp som görs på ditt friska barn!!!! Eller sjuka heller för den delen. Oberoende av om det handlar om blodtransfusion, operation, vaccination eller sen avnavling är det föräldrarna som bestämmer! Allt annat är mot lagen. Ååååå jag blir så arg! Ursäkta men jag eldar lite nu. Hur kan det ha gått så här snett, att vårdpersonalen tror att barnen som föds fram på sjukhuset är deras egendom att förvalta i läkemedelsbolagens intresse? Och denna evinnerliga okunskap sedan. Att de liksom inte tycks fatta att det inte är upp till dem att bestämma! De gör sig själva till åtlöje, åtminstone i mina ögon.

Men för att börja från början som man brukar säga. K-vitaminsprutan infördes på 1970-talet, innan dess hade man inte denna rutin. Syntetiskt K-vitamin (koagulationsvitamin) injiceras i den nyfödda babyn direkt efter förlossningen, oftast utan föräldrarnas vetskap eller tillåtelse. Ett förfarande som i sig är olagligt. Och jo, alla ni föräldrar som nu sitter och funderar – era barn har fått K-sprutan på BB om ni inte sade ifrån. K-vitamin behövs för att blodet ska kunna koagulera, det vill säga levra sig. Om inte blodet kan levra sig klarar inte kroppen av att stoppa en blödning och detta kan leda till att man i värsta fall blöder till döds (”blödarsjukan”). K-vitamin bildas i tarmarna och eftersom babyns tarmar är sterila när den föds finns inget K-vita. Dock börjar det bildas genast när babyn diar, och den första mjölken (colostrum) är extra rik på K-vitamin varför det är viktigt att alltid bjuda babyn på dessa första droppar med mjölk. Sedan tar det 3-4 dygn innan K-vitaminnivån är normal! Tre dygn! Det är inte länge. Men så hittade Big Pharma på att babyn ska välkomnas till världen med ett nålstick i benet, och på så sätt förses med syntetiskt framställt K-vitamin spetsat med konserveringsmedel. Hurra!

Nu menade man att inga barn löpte risk att få inre blödningar de första levnadsdygnen. Man kan ju undra hur vanligt det är att nyfödda får inre blödningar? Det är inte alls vanligt. Man talar om 1 på 15 000. Läs mera här, Linda Morge har översatt stycket om K-vita i kommentaren till mitt förra inlägg. Dock är siffran fruktansvärt olika beroende på källa, här står det att risken är 1 på 200, medan jag sett att man pratar om 1 på 2000 på andra ställen. Så forskarna tycks vara oeniga. Kommentera gärna detta och berätta vilka siffror ni sett!

En annan viktig fråga är om K-vitaminet faktiskt skyddar mot dessa blödningar (jämför frågan om vacciner faktiskt skyddar mot en sällsynt sjukdom). En bekant berättade för mig helt nyligen, att hennes nyfödda fick hjärnblödning sitt andra levnadsdygn. Och denna baby hade fått K-vitaminet! Så i det fallet kan vi alla konstatera att K-sprutan inte var effektiv. Sedan kan man ju fundera vidare varför babyn fick hjärnblödning? Var det kanske rentav på grund av detta onaturliga förfarande med syntetiskt K-vita? Det lär ingen få svar på.

Kirsten Nisted, antroposof och barnmorska, skriver att barn som har en risk för inre blödning är (hittas inte på nätet, jag har fått det privat)
- barn som är födda för tidigt, det vill säga mer än tre veckor före beräknat datum
- barn som har haft en påfrestande förlossning, det vill säga lång vattenavgång och långdragen utdrivning
- barn födda med sugklocka eller tång
- barn utsatta för andra trauma
- barn med medfödd leversjukdom, där enzym som ingår i bildandet av K-vitamin fattas

Ni märker att allt detta är sådant som man vet först efter att barnet är fött. Sålunda är det möjligt att på förhand informera om att inget K-vitamin får ges rutinmässigt. Så kan man ju ändra sig om det visar sig bli en mycket komplicerad förlossning.

För min del var det mycket enkelt att fatta beslut redan på förhand innan mitt tredje barn skulle födas. Jag går nämligen efter två principer. Den ena är välkänd och kallas försiktighetsprincipen. Den säger att om man inte är säker på vilken effekt ett visst ingrepp har så är det bäst att låta bli. Den andra principen är lite självpåhittad, jag kallar den naturlighetsprincipen. Den innebär att jag litar mer på naturen än på människan. Tror verkligen någon att naturen, som tänkt ut allting så perfekt i minsta detalj, skulle ha missat detta med K-vitamin? Och tycker ni att barnen blivit friskare och mera välmående sedan 1970-talet? Och varför har inte människosläktet dött ut för länge sedan ifall denna injektion vore livsnödvändig? Jag citerar Kirsten Nisted:

Av erfarenhet har jag sett att naturen är klok, människokroppens uppbyggnad och funktioner är noga samordnade och har sin betydelse, det dröjer bara innan vi människor genomskådar detta. Och i detta samband kan man undra om den låga K-vitaminkoncentrationen de första dygnen kanske har en betydelse. År 1992 kom rapporter om att K-vitaminprofylaxen kunde ha ett samband med de ökande fallen av leukemi hos barn.

Andra aspekter som man måste ha med i övervägandet om K-vitamintillförseln är att en injektion går förbi hudbarriären som representerar människans integritet och immunsystem. Sprutan är oftast det första barnet får i sig. K-vitamin är ett syntetiskt framställt ämne och medlet är även tillsatt konserveringsmedel, det vill säga ämnen som är kroppsfrämmande för den mänskliga organismen och därmed belastar ämnesomsättningen. I ämnesomsättningen sker människans nedbrytning och uppbyggnad av kroppsegen substans, och om denna blir överbelastad ökar risken för utvecklandet av allergier.

Många av mina läsare har redan hört historien om då jag skulle föda mitt tredje barn Hugo och inte ville att han skulle ha K-vitamin. Jag publicerar ändå berättelsen här därför att den visar hur övertygad och envis man måste vara för att kunna stå på sig mot sjukvårdens påtryckningar. Jag hoppas att min berättelse ger råg i ryggen till många fler:

Jag visste ju strax från början att jag inte skulle ha K-vitamin. Vid ett besök på sjukhuset långt före förlossningen lämnade jag in ett papper till förlossningsavdelningen, där jag skrivit olika önskemål, bland annat att han under inga omständigheter får ges något K-vitamin. När personalen såg detta sa de kallt ”Härifrån släpps inga barn hem utan K-vitamin”. Jag trodde inte mina öron. Jag visste ju att de hade fel, men blev rosenrasande över att personalen kan vara så felinformerad. Jag ringde till Malmska i Jakobstad och frågade deras policy. De sa att självklart ger de inget K-vita om inte föräldrarna vill, men att de vill ha det skriftligt på förhand i så fall. Jag ringde även till ett BB i Sverige och kollade, och där sa de att de frågar alla om de vill ha det. Om de inte vill behövs inget skriftligt, det räcker att tacka nej.

Nu blev jag jättekrånglig för etablissemanget – som vanligt. Jag ville föda i Karleby eftersom det är närmare och jag haft snabba förlossningar. Så jag ringde dit och bråkade med dem på avdelningen om detta K-vitamin som visst inte alls är obligatoriskt. Ingen på avdelningen visste något... suck... Jag ringde barnläkaren. Nå, hon igen hänvisade mig till avdelningen som visst skulle ha färdiga blanketter att fylla i om man vill avvika från standardrutiner. Ringde dit igen. Inga blanketter. Ringde läkaren igen, som nu uttryckligen sa ”VET DU JAG BÖRJAR BLI GANSKA TRÖTT PÅ DET HÄR” ”Vet du det börjar jag också” svarade jag lakoniskt. Sedan sa hon att jag ju själv kan skriva ett intyg då – vilket jag gjorde. Men det värsta var, att mitt i denna rumba ringde barnläkaren upp MIN MAN, för att försöka övertala honom att vi nog ska ta K-vitamin! Min man hänvisade bara till mig, och läkaren sa att jag måste ringa upp åt henne senare. Jag ringde, fick en telefontid av sekreteraren (ja du milde tid), ringde på nytt på bokad tid – för att bli utsatt för intensiv lobbying. Nu hade läkaren hittat en svag punkt trodde hon, och uttryckte sin djupa beklagan över mitt ofödda barn som säkerligen kommer att förblöda till döds... ”Jag tycker ju bara så synd om barnet” hette det.

Nå, det blev dags att åka till BB vilket vi gjorde med intyget jag skrivit i högsta hugg. Fastän jag var fullt öppen redan då vi kom till BB och sammandragningarna satt i ett, var det första jag sa då jag stapplade in genom dörrarna ”Vi ska inte ha något K-vitamin!” Jag upprepade det för alla som på något sätt var inblandade i förlossningen. Men tror ni inte – när jag just hade fött min son och var i det där hormonstinna lyckoruset som bara en nyförlöst kvinna känner till – att en av barnmorskorna lite förföriskt viskade i mitt öra ”Ska vi inte ge det där K-vitaminet i alla fall? Vi kan ju ge det oralt istället!”

In i det sista försökte de. Och jag stod på mig. Men rejält förbannad var jag!!! Varför i hela friden ska det vara så svårt att acceptera en uttalad vilja från en patient????? Så ni som i framtiden (förhoppningsvis) avstår från K-vitamin – var starka. Låt er inte luras. K-vitaminet infördes på 1970-talet. Om barnen skulle förblöda utan det skulle människosläktet ha dött ut för länge sedan.

Ja, där var historien. Och Hugo, helt oinjicerad, lever och mår. Väldigt bra till på köpet. Så den där läkaren som tyckte synd om mitt ofödda barn slösade nog energi i onödan...

Vad innehåller då denna spruta? Här ser ni bipacksedeln. Sprutan innehåller den aktiva substansen fytomenadion 10 mg per ml, och som tillsatsämnen glykocholsyra, natriumhydroxid, lecitin, saltsyra och vatten för injektionsvätskor. Ja, åtminstone blir inte jag så där väldigt upphetsad vid tanken på att spruta in detta i mig själv eller mitt nyfödda barn. Vidare kan vi läsa:

Liksom alla läkemedel kan Konakion Novum orsaka biverkningar men alla användare behöver inte få dem.
Mycket sällsynta (förekommer hos färre än 1 av 10 000 användare):
- överkänslighetsreaktion med feber, hudutslag, svullnad och ibland blodtrycksfall i samband med intravenös injektion
- lokala reaktioner vid injektionsstället

Alltså kan vi konstatera att det är större risk för ovannämnda biverkningar än för att barnet ska drabbas av en blödning, om vi får tro Dr Michel Odent. Är jag förvånad? Inte alls.

Det är lite så där upprörande roligt att läsa bipacksedlar tycker jag. Till exempel står det så gott som alltid Läs noga igenom denna bipacksedel innan du börjar ta detta läkemedel. Hmmm, har någon av er föräldrar läst igenom bipacksedeln till K-vitaminet innan det injicerats i era barn? Lite svårt förstås att göra det då ni inte ens har fått veta att man gett barnet detta läkemedel... En annan klassiker är Ta inte Konakion Novum (alltså K-vitaminet) om du är allergisk (överkänslig) mot fytomenadion eller mot något av övriga innehållsämnen i Konakion Novum.

Jaaaa, och HUR vet man det då barnet just blivit fött?

En annan upprörande aspekt är att dosen K-vita är 20 000 gånger det normala för en nyfödd. Det är förbaskat mycket. I USA har man använt sig av K-vitamininjektionen en längre tid (sedan 1940-talet) och förfarandet baserar sig på tung medicinering av mamman samt den omtvistade och omedelbara omskärelsen. Eftersom mamman förut ofta drogades så tungt att hon inte själv förmådde krysta ut barnet drogs det ofta ut med tång. Detta ledde onekligen till blåmärken och avsevärt höjd risk för hjärnblödningar. Eftersom babyn i USA dessutom ofta utsattes för den enligt mig grymma och onaturliga omskärelsen genast efter förlossningen var det viktigt att alla blödningar skulle stoppas, och det gjorde man alltså med enorma mängder injicerat K-vitamin. Idag har vi ändå kvar samma megados och dessutom på helt lösa grunder. Man har konstaterat att färre barn idag drabbas av inre blödningar, men det kan lika gärna bero på att färre barn föds med tång. Läs mer om detta på denna förträffliga sida.

Jag vill framhäva ett stycke från samma sida, nämligen det som säger

Vi vet att en baby som föds fysiologiskt (menas säkert vaginalt/Lindas anm) utan något ovanligt födelsetrauma och med en hel navelsträng, och som bröstmatas, får exakt den korrekta mängden med K-vitamin, satt av Naturen. Problemet är att om babyn föds med exakt rätt mängd K-vitamin, så kan tillsatt K-vitamin öka koagulationsfaktorerna utöver den sunda nivån. Detta överskott av koagulationsfaktorer kan orsaka andra problem, såsom ökad risk för hjärnhinneinflammation eller PSD (plötslig spädbarnsdöd).

Där har vi det alltså svart på vitt. Vi vet redan att nästan alla fall av PSD är orsakade av vacciner, nu vet vi också varför det finns barn som dör i PSD redan på BB fast de är ovaccinerade. Eller ovaccinerade, ja det är ju en definitionsfråga. De är injicerade med K-vitamin, och man kunde gott kalla det för K-vaccin.

Dr Joseph Mercola är en mycket känd hälsoguru i USA, och om ni inte redan är bekanta med honom är det dags att stifta bekantskap nu. I mars detta år publicerade han en intervju med en av världens främsta forskare kring K-vitamin, ni kan lyssna på intervjun och läsa den här. (Det kan hända att sidan kräver registrering i form av e-postadress.) Anmärkningsvärt är att forskningarna från Storbritannien, som på 90-talet visade en höjd risk för barncancer hos dem som fått K-vita, förkastas. Jag själv kan inte ta ställning till hur det ligger till med den saken. Ni kan läsa mer om dessa studier på http://www.vaccination.inoz.com/VitaminK.html

Å andra sidan hävdar ändå Mercola och den intervjuade experten att K-vitamininjektionen är totalt onödig. Det talas mycket om de tragiska följder smärtan har. Man påtalar också det orala K-vitaminet som säkert och tryggt. Samtidigt påpekar man att om mamman ser till att äta mat rik på K-vitamin och/eller ta tillskott under slutet av graviditeten förses barnet via moderkakan med tillräckligt K-vitamin och därmed behövs inga tillskott alls för barnets del. Å andra sidan påtalas i denna artikel att det inte spelar någon roll hur mycket K-vitamin mamman äter, naturen ser ändå till att reglera K-vitaminhalten till ett minimum hos barnet. Alltså torde den låga halten ha en funktion.

Kirsten Nisted kan vara något på spåren, för hon skriver så här:

Den mänskliga kroppen bär inom sig två polära funktioner. Den ena som formar, förhårdnar, och den andra som är upplösande. Dessa två processer finns även i blodet. Där är det viktigt med balansen mellan koagulerande faktorer (förhårdning) och fibrinolysen (upplösandet). Blir koagulationsprocessen för stark blir det trombos, hjärtinfarkt eller cancer; blir den upplösande kraften övervägande blir det en blödning.

Under de 3-4 första dygnen har barnets blod en låg halt av K-vitamin men den ökar under denna tid till normalvärdet, det vill säga den upplösande kvaliteten är övervägande. Samtidigt sker en nedbrytning av röda blodkroppar. I fosterlivet har barnet dubbelt så många röda blodkroppar, då det är nödvändigt för syresättningen och man säger att barnet har tjockt blod. På tredje dagen efter förlossningen har blodet en normal koncentration av röda blodkroppar. Detta är en upplösande process och försvåras kanske av K-vitamin som har en förhårdnande kvalitet.

Båda dessa processer sker i levern och behöver galla. En överbelastad lever utsöndrar bilirubin, ett gulämne i gallan som färgar huden gul om koncentrationen blir för stor. Detta är så kallat nyföddhetsgulsot.

Det finns hur mycket som helst jag skulle kunna skriva om K-vitaminet, men jag nöjer mig så här och hoppas att ni läser länkarna. Med dessa rader ur min inbox vill jag avsluta min K-vitaminredogörelse:

En sak vill jag berätta. Tog inte K-vitaminet åt babyn och det är vårt första barn av fyra som inte blivit gult och behövt ligga under lampan på BB. Vi är förstås jättelyckliga över vår friska dotter!

Och så hoppar jag därmed över till avnavlingen. Och här har jag faktiskt inte tänkt skriva så mycket, det räcker med att jag säger ett enda namn egentligen, nämligen Linda Morge. Hon är en riktig eldsjäl, och kan det mesta, för att inte säga allt, om avnavlingen. Läs hennes blogg här. (Och för att referera till det inledande mejlet högst upp i detta inlägg, så jo - man kan visst navla av sent och ändå ta prov från navelsträngen. Men den där kunskapen sjukvården har är som bekant inte alltför imponerande.)

Första gången jag kom i kontakt med Linda Morges kunskaper var i Ulf Brånells Motgift vecka 12 år 2009. I följande nummer av Motgift kan ni läsa om vad jag gjorde efter att ha läst om avnavlingen, det är jag som skrivit mejlet med signaturen K L, Finland.

Glädjande nog finns en artikel om avnavlingen översatt till svenska i Alternativjournalen, läs här.

Jag vill även å det varmaste och hjärtligaste och bestämdaste och livsnödvändigaste uppmana särskilt de gravida att läsa denna tråd som Linda håller i. Den tråden får guldstjärna av mig;) Beta av den lite i taget, sug i er kunskapen och känn hur ni uppfylls av en klokhet som inte är förunnad sjukvårdspersonalen. Jag kan inte nog understryka hur mycket jag önskar att jag vetat allt detta innan jag födde mitt första barn. Då hade jag sannerligen aldrig låtit dem övertala mig att dra in den där äckliga lustgasen som bara gjorde mig illamående, eller tratta mig full med värkstimulerande dropp som ändå inte funkade, eller klampa Sagas navelsträng och på det sättet bestjäla henne på hälften av hennes blod...

Och till sist vill jag understryka: det finns INGA fördelar med tidig avnavling, och INGA nackdelar med sen avnavling. Och för mig var det värdefullt att lära mig att autism till stor del kan bero på den tidiga avnavlingen. Så de som hävdar att autism inte beror på vacciner eftersom det är medfött kan ta sig en ny funderare. Visst kan barn vara autistiska direkt från spädbarnstiden, men då måste vi komma ihåg att de förmodligen är tidigt avnavlade vilket skadade deras hjärna... Inga barn föds nämligen autistiska, autism är en iatrogen (av läkarna förorsakad) skada. Om ni frågar mig.

Jahapp, bäst att ni läser detta inlägg många gånger. Det har nämligen tagit mig fem timmar att skriva det... Ha en skön midsommar, jag tror inte jag hinner skriva mer innan det! Kram!

Den okunniga sjukv�rdspersonalen

Sun, 06 Jun 2010 22:56:10 +0200

Den här gången vill jag börja med att tacka mina läsare för alla fina och läsvärda kommentarer! Varje dag kollar jag om jag fått respons på mina inlägg, och har ingen ny kommentar kommit så läser jag de gamla en gång till… Det är en stor glädje för mig att veta att jag når ut till er och hjälper er att komma till insikt om vaccinfaran.

Flera har frågat mig om de får länka till min blogg på olika sajter. Naturligtvis får ni göra det! Jag blir ju bara glad om ni hjälper att sprida budskapet! Tipsa om min blogg till höger och vänster, alltid är det någon som väcks upp ur törnrosasömnen. På så vis hjälps vi åt att rädda oskyldiga barn från sprutornas fruktansvärda effekter.

Efter varje nytt inlägg får jag också flera mejl där föräldrar berättar om erfarenheter som tangerar ämnet jag behandlat. Det är mycket intressant och många gånger hjärtskärande läsning och jag önskar att så många som möjligt skulle få ta del av dessa grymma vaccinhistorier. Därför vill jag uppmana er att skriva era erfarenheter som kommentarer! På så vis når ni ut till många fler! Om ni inte vill sätta ut namn i kommentaren är det ju fritt fram att vara anonym. Och vill ni låta mig veta vem som skrivit kommentaren går det att mejla och berätta.

Här vill jag nu med tillstånd av författaren återge ett av de många häpnadsväckande mejl jag fått:

Har du märkt att ovanligt många foster nu dött?

Före 2010 hade jag bara hört om två barn som dött strax före de skulle födas - en på 1970-talet, den andra på 2000-talet. Alltså mammor som jag vet vem de är på ett eller annat sätt. Märkligt att jag nu under halva 2010 fått veta om fem barn som dött i mammans mage! Den ena dog i början av april 3-4 veckor före beräknad tid, den andra i början av april 2 månader före beräknad tid, den tredje just när den nu skulle födas... När mamman tagits in för att bli igångsatt konstaterades det att barnet hade dött??!! Alla dessa tre bor här i min hemtrakt... Sedan berättade min mamma om en som väntade tvillingar och att båda fostren nu dött. Jag bara undrar hur många det är i övriga Finland..?

Stackars gravida mammor som övertalats att ta svininfluensavaccinet... och stackars mammor som nu går i väntans tider och får höra om allt flera fall där babyn dött i slutet av graviditeten! Vem tar ansvar för detta??!! Jag blir så ledsen och arg över denna hemska lek!

Jag var med min dotter till rådgivningen på 8 mån-koll i veckan. Hälsovårdaren undrade om vi ska börja vaccinera vid 1-årskollen. Jag sa ”Det tror jag inte för jag är så skeptisk till det...” (Tack vare din blogg Linda är jag övertygad nu att hon INTE ska ha något vaccin alls!) Nå, hälsovårdaren tyckte jag borde förstå att Hib-vaccinet i alla fall är nödvändigt. Väl inne hos läkaren i rummet bredvid blev jag på nytt utfrågad varför jag nekar vaccinet.

Jag berättade att jag är väldigt skeptisk till allt vad vaccin heter efter att min bästa väninnas son blev livlös i sin mammas famn efter första PDT-vaccinationen (trippelvaccin mot kikhosta, difteri och stelkramp, gavs innan Pentavac som introducerades i mitten på 2000-talet/Lindas anm.). OK tyckte läkaren ”för faktiskt finns ju inte polio eller difteri” och läs nu noga - "Hib finns ju inte heller så jag tycker du borde ta vaccinet för kikhostans del."???!!!

Alltså helt otroligt att hälsovårdare och läkare under samma tak t.o.m. säger mot varandra... visar ju bara hur dåligt insatta de är.

Jag kan vidare berätta att min väninna vars son blev livlös i famnen (och började andas igen efter några minuter) efter utredning blev erbjuden ett bättre PDT-vaccin som inte har så många biverkningar (menade sjukvårdspersonalen). Oberoende om biverkningar finns i det dyrare vaccinet är det ju helt otroligt skrämmande att de först prövar vaccinera alla barn med ett som har kända biverkningar... Sedan när det går som för min väninnas son blir barnen erbjudna ett bättre vaccin.

Min väninna brukar säga att tänk om sonen slutat andas i sömnen på natten - vem skulle då ha skakat liv i honom..? Skrämmande hur nära plötslig spädbarnsdöd de var!!! Ja, för det var efter att hon och hennes svärmor skakade, klappade honom hårt på kinderna och grät och skrek som han började andas igen. Skrattretande att plötslig spädbarnsdöd ibland leder till att föräldrar åtalas för att ha skakat barnen. För min väninna och hennes svärmor skakade minsann den lilla babypojken... och inget annat hände än att han började andas igen efter några minuter. På sjukhuset kunde man senare konstatera att andningsstilleståndet var förorsakat av PDT-vaccinet.

Ja nog håller jag med om att man blir både ledsen och arg! Detta mejl är ett tydligt exempel på hur myndigheter och sjukvård använder godtrogna medborgare som försökskaniner. Jag reagerade redan i vintras på att det i lokaltidningen plötsligt fanns så många dödsannonser över spädbarn som dött samma dag de fötts. Om de sedan var dödfödda eller dog omedelbart vid förlossningen vet jag inte. Hur som helst läser jag alltid dödsannonserna, och vet att det brukar vara högst ett spädbarn per år som dör. Nu var det plötsligt en handfull inom loppet av ett par månader! Jag rev ut alla dessa dödsannonser och sparade dem. Jag har hela vintern och våren tänkt att jag måste skriva en insändare till lokaltidningarna om bokslut över svininfluensan och vaccineringsfiaskot, men jag har helt enkelt inte hunnit. Nu har jag ju min blogg istället och tänker att jag på sätt och vis når ut till flera på det här sättet. En insändare läses av några den dagen den publiceras, sedan faller den i glömska. Ja, eller så blir det ett himla liv. Som det blev i höstas då jag medverkade i FEM insändare... Då väcktes många till liv, och jag var otroligt glad.

Men tillbaka till de döda barnen. Jag har hört om flera som fötts med blåsor över hela kroppen. Och jag har hört om mammor som aldrig fått något svar på varför deras baby dog. Mammor som grubblar och funderar men som inte själva kan räkna ut vad det berodde på att barnet miste livet. Mammor som blir förda bakom ljuset och som säkert vaccinerar sig och barnen fortsättningsvis eftersom ingen talar klarspråk. Eller så har de fått utlåtandet ”Döden hade inget samband med vaccinet.” Förstås. Det finns ju aldrig samband mellan vaccin och dödsfall. Som den där läkaren sa då en frisk tonårsflicka dog knall och fall efter vaccinering mot livmoderhalscancer: ”Tonårsflickor dör hela tiden.” Inget att fundera på alltså!

Väninnans son var fem före att dö, det är ingen tvekan om saken. Och hade han gjort det vågar jag satsa halva kungariket på att mamman eller svärmodern skakat galler idag. Det var en enorm tur att pojken började andas igen! Alla har inte lika stor tur. Och som vanligt anklagas och fängslas en av de oskyldiga föräldrarna så att vaccintillverkarna kan fortsätta sin dödande verksamhet. I fallet Nadine Andersson som jag länkat till var det frågan om intravenös antibiotika som tog hennes liv. Oberoende av om det är heroin, vaccin eller antibiotika, så är det inte meningen att vi ska injicera gifter i människokroppen! Det skadar nämligen, i värsta fall dödar. Varför ska det vara så svårt att fatta? Jag tycker ju att det är så himla självklart och enkelt. Men hjärntvätten som pågått i decennier har varit effektiv. Alla ”vet” numera att vacciner är fantastiska och räddar liv. Liksom antibiotika. Yeah sure whatever om jag får lov att låta som en pubertal amerikan.

Och så den okunniga sjukvårdspersonalen. Ja du milde tid. Jag kommer ihåg när Saga skulle vaccineras med första Pentavac. Jag var faktiskt så pass ovanlig av mig att jag frågade vilka sjukdomar det är hon vaccineras mot – och hälsovårdaren var tvungen att slå upp det i en bok! Hon kunde inte svara på det rakt ut! Och när jag frågade vad Hib var för något så visste hon inte. Och då är det dessa personer som föräldrar i allmänhet vänder sig till när de undrar över något kring vacciner... Bästa läsare, lägg nu detta på minnet: Det är INTE personalen vid rådgivningen/BVC ni ska rådfråga om ni är osäkra på vaccinfrågor. För de vet ingenting, om ni ursäktar. Med några få undantag, givetvis. Men dessa få undantag får oftast inte säga det de vet för då får de packa ihop sina tillhörigheter och säga ajöss till arbetsplatsen. Det var det där demokratiska samhället ni minns...

Det passar bra att avsluta med ett stycke ur Dr Viera Scheibners ”Utlåtande om Nadine Anderssons död orsakad av intravenöst given antibiotika”:

Det är mycket oroväckande att läkare nu för tiden, när en baby eller ett litet barn reagerar kraftigt eller dör på grund av vacciner (i majoriteten av fallen av shaken baby syndrome, skakad baby-syndrom) eller antibiotika (och/eller andra mediciner), hemfaller till att ställa inkorrekta diagnoser och anklaga oskyldiga föräldrar för barnmisshandel. Föräldrarna är tekniskt sett och i praktiken vittnen till medicinsk iatrogenes – sjukdom eller död förorsakad av läkarna. En sådan här farlig trend visar inte bara hur iögonenfallande okunniga läkarna i fråga är om allvarliga barnsjukdomar och reaktioner på vacciner och andra läkemedel, utan även vilken fientlig, anklagande och oförsonlig inställning de har till oskyldiga föräldrar. I själva verket anklagar man de oskyldiga föräldrarna för det som bevisligen är reaktioner på läkemedel.

Nästa gång ska jag svara på ett mejl med frågor om K-vaccinet – f’låt jag menade K-vitaminet!

Den ryska rouletten

Wed, 26 May 2010 22:03:03 +0200

Torsdagen den 20 maj blev jag ledsen när jag läste en notis i Österbottens Tidning. Redan rubriken Spädbarn dog i syskonbädd skvallrar om det tragiska som hänt, men när man läser texten blir man än mer nedstämd. Det mest fruktansvärda är naturligtvis att ett oskyldigt barn fått sätta livet till. Det som upprör mig nästan lika mycket är brottsutredningen och brottsrubriceringen. Fallet undersöks som dödsvållande står det. Så långt har jag inget att anmärka. Sedan kommer den där gamla vanliga klyschan, det som aldrig ifrågasätts av någon därför att det ju är så uppenbart troligt: det finns misstankar om att pojken kvävdes ihjäl. Givetvis. Mycket enkelt och praktiskt. Än en gång är det föräldrarna som får skulden och så kommer de skyldiga undan. Igen.

Okej, jag medger. Självklart finns det en risk att barnet har kvävts ihjäl i den trånga sängen. Jag ska inte låtsas veta hur det gick till eller inte gick till. För vet – det gör jag inte. Det gör inte polisen heller, och kommer sannolikt aldrig att göra. De jobbar bara utifrån en vanlig modell, en inarbetad sådan.

Jag har en helt annan hypotes om vad som hände. Dödsvållande – ja. Men vem är den skyldige? Jag anser att polisen borde ta en närmare titt på Aventis Pasteur MSD, tillverkare av Pentavac.

Lägg märke till babyns ålder. Han var fem månader gammal. Vad händer normalt vid fem månader om man är en oinformerad mor som tror sig göra det bästa för sitt barn? Jo man tar barnet till rådgivningen för att vaccineras. Nu vet ju inte jag om den lilla pojken precis hade fått sitt vaccin eller inte. Men det vore bra intressant att veta. Eftersom det snarare är regel än undantag att barn vaccineras vid fem månaders ålder utgår jag i min hypotes från att barnet var nyvaccinerat.

So what? tänker de opålästa. Vad har hans vaccinering att göra med att han kvävdes ihjäl? Det har allt att göra med det. Pojken kvävdes nämligen inte ihjäl, han dog i sömnen. Det brukar kallas plötslig spädbarnsdöd, även om namnet vaccindöd vore mera talande. Plötslig spädbarnsdöd betyder att man inte vet orsaken till att döden inträffade, och därmed kan alla skyldiga (läs: vaccintillverkarna) fortsätta sitt dödsvållande. Och håva in pengar på löpande band. Medan föräldrar oftast får skulden och fängslas. Är det inte underbart med vårt demokratiska samhälle?

Det skulle inte förvåna mig om man i undersökningen kommer fram till att det döda barnet visar tecken på skakad baby-syndrom. En gång skrev jag i en tråd på ett diskussionsforum, att om alla slutade vaccinera sina barn skulle tusentals oskyldiga föräldrar slippa sitta i fängelse dömda för att ha skakat ihjäl sina barn. En vänlig rumpnisse var genast framme med stora frågetecken. Vad sjutton svamlade jag om? Shaken baby syndrom – det är ju föräldrar som skakat ihjäl sina barn! Jag hade visst ingen koll alls menade hon.

Det var ett typexempel på hur vi sväljer medias allmänna rubriceringar utan att ifrågasätta och ta reda på verkliga fakta. För sanningen är ju den att väldigt få känner till att vacciner är orsaken till plötslig spädbarnsdöd och shaken baby syndrom. Dessa moderna åkommor fanns inte förrän vaccinerna tågade in på marknaden. Det allra första jag läste i detta ämne var skrivet av Viera Scheibner. Det var min mamma som skickade mig länken strax efter att ridån gått upp för mig och jag insåg att jag hela mitt liv varit grundlurad av vaccinindustrin. Det var ingen trevlig läsning. Men jag rekommenderar er att läsa artikeln.

För inte alltför länge sedan såg jag dokumentären Vaccine Nation, som handlar om en familjefar som anklagades för att ha skakat ihjäl sitt barn. Han fick upprättelse. Han är en av få som orkade kämpa emot etablissemanget tills det inte gick att mörka sanningen längre. Barnet hade dött av vaccinerna. Vacciner åstadkommer nämligen sådana hjärnskador som man antar kan uppstå om man skakar barnet våldsamt. Däremot visar barn som dött i skakad baby-syndrom inga tecken på yttre fysiskt våld. Det är ju lite konstigt – hur kan man ha ruskat en liten så våldsamt att det dör utan några som helst tecken på kroppen? Oj, det blev knepigt för etablissemanget. Men så kom man på en förklaring: föräldern håller i fötterna på barnet, sätter en stor mjuk kudde mot väggen och dänger barnets huvud mot kudden tills det dör. Ah – självklart! ATT vi inte tänkte på det! Det är ju klart att alla tusentals föräldrar är så smarta i sitt ursinne över det hjälplöst skrikande barnet att de söker fram en stor mjuk kudde innan de skrider till verket…

Plötslig spädbarnsdöd sedan. Jo jag vet att ”spädbarn dött i alla tider”. För flera hundra år sedan talade man också om att barnet hade legats ihjäl. Så visst är det helt möjligt. Men varför skedde en så explosionsartad ökning under senare delen av 1900-talet?

Statistik visar att PSD är oerhört sällsynt under den första levnadsmånaden, och toppar vid 3-4 månaders ålder. Är inte detta markant så säg? Om det faktiskt vore så att PSD beror på att det lilla barnets andningsmekanism inte stabiliserat sig, så tycker man ju att PSD vore vanligast den första levnadsmånaden inte sant? Varför är det som vanligast mellan tre och fyra månader istället? Jag behöver väl knappast säga. Tänk efter vad som händer vid tre månader…

I Japan upphörde PSD nästan helt då man beslöt att inte vaccinera barn innan de fyllt två år. I USA har man två toppar för PSD – vid två och fyra månaders ålder. Är det månntro ett sammanträffande att man vaccinerar barnen just då?

Och så alla dessa skrattretande råd om hur man kan minska risken för PSD. Man blir ju nästan kissnödig. Det allra mest skrattretande, rent av fruktansvärda rådet är ”låt aldrig spädbarnet sova på mage”. År 1992 bannlystes magläget av WHO eftersom det ansågs orsaka plötslig spädbarnsdöd. Vips började föräldrar lägga barnen på rygg istället och så uppkom andra moderna åkommor såsom plattskalle (vilket nu för tiden opereras, ja du milde tid…). Har ni någonsin sett en kalv eller en kattunge eller ett föl kasta sig på rygg med alla fyra i vädret? Naturligtvis inte. Att lägga spädbarn på rygg är så naturvidrigt att jag blir förbenat förbannad. Barnen lider av dålig sömn, deras underbara babyhår nöts bort och deras skalle deformeras. Och motoriken blir oerhört lidande! Och till råga på allt; det minskar inte risken för PSD.

Men alltså NU är jag väl ändå ute och cyklar..? Statistiken visar ju klart och tydligt att fallen av PSD minskat sedan man började lägga spädbarnen på rygg? Ja, det är sant. Fallen har minskat sedan början av 90-talet. Men vet ni vad? Det har inget alls att göra med sovläget. Samtidigt som WHO utlyste ryggläge hände nämligen något annat mycket intressant: man tog bort kvicksilver som konserveringsmedel ur barnvaccinerna. På detta sätt drog myndigheterna bort uppmärksamheten från sambandet mellan vaccin och PSD, och lät folk tro att PSD beror på sovposition. En mycket välplanerad kupp, det var alls inget sammanträffande. WHO samarbetar med läkemedelsbolagen och får bidrag av dem – tro inte att det är en oberoende organisation som arbetar för människors hälsa.

I denna blogg hörde jag först talas om detta. Länken till bloggen fick jag av min mamma samtidigt som länken till Viera Scheibners artikel. På något sätt känns det som om dessa två sidor är mycket viktiga, det var de som öppnade upp Internet för mig. Aldrig förr hade jag förstått betydelsen av Internet då det gäller informationsspridning.

Mina barn har alltid sovit på mage och jag skulle aldrig drömma om att tvinga dem till något annat. Saga och Sigrid, som är vaccinerade mot bättre vetande, hade andningslarm. När Hugo var nyfödd hade jag larmet även under hans madrass, men så rannsakade jag mig själv och undrade varför jag egentligen envisades med att ha denna elektriska apparatur i hans säng. Han är ju helt ovaccinerad. Jag tog bort larmet och blir det fler barn kommer jag inte att ta fram det. Jag anser mig inte behöva det eftersom det inte blir några fler vacciner i denna familj.

Jag har fortfarande inte talat om varför barn dör när de vaccineras. Jag vet inte heller om jag behöver göra det. Tänk på vad vacciner innehåller: kvicksilver (inte alltid som konserveringsmedel, men dock i mindre mängder i andra syften), aluminium, formaldehyd, natriumglutamat, lösningsmedel, kylarvätska, antibiotika, främmande djurproteiner, sjukdomsalstrande bakterier och virus för att nämna några exempel. Dessa sprutas rakt in i blodomloppet på en baby vars immunförsvar är under utveckling. Är det då så konstigt att kroppen klappar ihop?

Jag vill avsluta med att låta er ta del av något riktigt hemskt. Något som får tårarna att trilla. När jag läste dessa berättelser var jag sorgetyngd i flera dagar efteråt. Jag vaknade på morgonen och undrade varför jag kände mig så ledsen inombords. Så mindes jag; det var de stackars oskyldiga barnen som fått sätta livet till. Den första länken är på svenska, översatt från engelska. Ni måste läsa den. Ni bara måste. Än en gång blir skärmen suddig då jag läser om dessa barn.

Den andra är på engelska. Den tredje är också på engelska, och här måste jag utfärda en varning. Klicka inte upp den om ni har små barn i rummet. Bilderna är fruktansvärda. Er reaktion på bilderna är sannolikt förskräckelse, vilket också oroar barnen. Så se till att vara ensam. Och ladda med näsdukar. Och kom sedan ihåg att det kan räcka med den där ena sprutan. Det där enda vaccinet. Det första.

Att spela rysk roulette är helt frivilligt. Själv ägnar jag mig inte åt sådan verksamhet.

Stelkramp del 2

Fri, 14 May 2010 23:49:56 +0200

Värmerekord! Landets högsta temperatur idag uppmättes på flygfältet tre kilometer från vårt hus! Ni kan aldrig tro, det är helt overkligt: 29 grader Celsius! Förra veckan fick man glatt finna sig i att skrapa is från bilrutorna på morgonen medan man dystert tittade på de envisa snödrivorna som dröjde sig kvar, och idag har barnen sprungit omkring nakna utomhus och sprutat vatten på varann med vattenslangen. Efter en iskall och snörik vinter får säkert de rumphuggna klimativrarna något att skriva om igen…

Nåväl, nu ska jag äntligen fortsätta skriva om stelkramp – den fruktade sjukdomen som får oss att falla ner döda om vi inte är vaccinerade.

Ärligt, tänk efter. Har DU din stelkrampsvaccination i kraft? Jag tror det heter att den ska uppgraderas vart tionde år. Om du inte vaccinerat dig mot stelkramp de senaste tio åren, har du gått omkring och fruktat stelkramp så till den milda grad att du knappt vågat röra dig utomhus? Eller har du inte tänkt på det och levt ett relativt bra, friskt och innehållsrikt liv med både trädgårdsarbete, resor och umgänge med djur?

Här ser ni ett diagram över stelkrampsfall i Finland åren 1900-1985. Intressant att Institutet för hälsa och välfärd (THL) satt ut det på sin hemsida eftersom vilken normalt funtad människa som helst kan avläsa faktum; stelkrampsfallen minskade radikalt långt innan vaccinerna gjorde intrång på marknaden. Vilket ju för övrigt skedde med alla andra sjukdomar som man idag vaccinerar mot och som ”försvunnit tack vare vaccinerna…”

Som jag tidigare påtalat så immuniserar inte vacciner, de sensitiviserar. Detta betyder att de gör oss mer mottagliga för sjukdomar, inklusive den vi vaccinerar mot. Stelkrampssprutan är inget undantag. Nu ska vi komma ihåg, att här i Finland ges inte stelkramp separat. Den ingår i Pentavac/Infanrix som ges vid 3, 5 och 12 månader, och sedan kommer en booster vid 4 år. Denna giftcocktail ska ”immunisera” mot hela fem sjukdomar samtidigt. Skrämmande nog är det faktiskt väldigt många föräldrar som inte alls har en aning om vilka sjukdomar Pentavac ska ge skydd mot. Jag vågar nästan påstå att majoriteten av de föräldrar som tvångshåller sina barn medan pickatanten skjuter dem i benet inte vet vad det är barnen får i sig. Eller, ska jag tala klarspråk så vet väl ingen människa alls exakt vad det är barnen får i sig. Inte ens tillverkarna. För de söker inte efter saker som inte ska finnas i vacciner, de tillsätter bara x antal gifter enligt ett hemligt koncept. Att det sedan smyger sig med oönskade djurproteiner, virus (exempelvis SV40) och diverse restpartiklar är inte deras problem.

Men åter till sak. Hur naturligt/troligt är det att en människa på naturlig väg skulle drabbas av difteri, kikhosta, stelkramp, polio och haemofilus influensae typ B i exakt samma ögonblick??? Jag bara undrar. Ni vet vad som händer om man stryker kläder, har på ugnen och några plattor samt rostar bröd och fönar håret samtidigt som alla lampor är på. Proppen går. Systemet blir överbelastat och slår bakut. Det samma händer med våra kroppar. Det är inte meningen att vårt immunförsvar ska möta fem jag säger FEM sjukdomar på exakt samma gång. Jaaa tänker en del och nickar förstående, det låter faktiskt logiskt att det inte kan vara bra med så mycket på en gång. Då kan man ju dela upp sjukdomarna istället tänker dessa välmenande människor? Och liksom vaccinera mot en grej i taget!? Ingen bra idé säger jag då. Ingen bra idé alls. Det betyder fem gånger så mycket konserveringsmedel och formaldehyd och andra kroppsfrämmande ämnen. Men – hur ska man då göra undrar en del? Och jag svarar: Låt bli att vaccinera överhuvudtaget.

Bronwyn Hancock är en australiensiska som samarbetat med Viera Scheibner kring flera produktioner. Det är också hon som står bakom den kända dokumentärfilmen Vaccination – the hidden truth. Här ser ni vad Hancock skriver om tetanus. Jag vill speciellt framhålla ett stycke (egen översättning):

Viera har hittat en artikel i NEJM (1983 eller 1984) där man konstaterat att förhållandet mellan T4- och T8-celler efter en stelkrampsvaccination är det samma som i AIDS-patienter. Bästa skyddet mot stelkramp, utöver en bra allmänhälsa, är att försäkra sig om att såret är öppet och rent. Stelkrampstoxoid är anaerobt och kan endast sprida sig i syrefria förhållanden.

Hancock är också inne på något mycket intressant. Vi vet alltså att stelkramp kan få sin början genom att bakterien kommer in i kroppen utan tillgång till syre, exempelvis genom en rostig spik som vi stiger på. Liknar inte detta en injektion så säg? Är inte en vaccinering med tetanustoxoid slående lik denna förmodade och fruktade situation med spiken? Svar ja. Följdaktligen är det många som drabbas av stelkramp just efter en stelkrampsvaccination. Hancock själv skriver att hon personligen känner flera. Här kan ni läsa mera om en sådan incident. Det är en mycket lång och mycket sorglig historia och man blir förbannad.

Doktor Robert Mendelsohn listar upp många orsaker till att undvika stelkrampsvaccin. Här är ett urval i egen översättning:

1. Till och med de mest konservativa myndigheterna har gradvis backat med tetanusboostrar från varje år till vartannat år till vart femte år till vart tionde år och enligt vissa vart tjugonde år. Alla dessa siffror är baserade på gissningar istället för vetenskapliga bevis.
2. Man har erkänt att inga kontrollerade vetenskapliga studier (där hälften av patienterna får vaccinet och den andra hälften får sterilt vatten) någonsin har gjorts för att bevisa stelkrampsvaccinets säkerhet och effektivitet.
3. Regeringens statistiska uppgifter medger att 40 % av alla barn i USA (1980-talet, Lindas anm) inte är immuniserade mot stelkramp. Så var är då alla stelkrampsfall från alla rostiga spikar?

Doktor Sherri Tenpenny har en bra redogörelse over stelkrampsvaccinets ineffektivitet och skadeverkningar. (Observera att det första inte är skrivet av henne, hennes kommentarer börjar en bit ner.) Hon konstaterar bland annat att en fjärdedel av de som i USA fick stelkramp mellan 1995 och 1997 var vaccinerade. En femtedel var ovaccinerade och resten är listade med ”okänd vaccineringsstatus” vilket i praktiken brukar innebära att de fått stelkrampsvaccinationer men inte minns hur många... Så effektivt är alltså vaccinet. Hurra.

Tenpenny berättar också om hur stelkramp kan behandlas. Det finns till exempel antibiotika. Nu är inte jag någon förespråkare av antibiotika, men det kan ju vara förtröstande för många att veta att sådan finns att tillgå. Hellre antibiotika utifall att någon drabbas av stelkramp än en profylaktisk, ineffektiv och skadegörande spruta till var och en.

Jag vill i detta sammanhang uppmärksamma er på kolloidalt silver, som är ett otroligt effektivt mirakelmedel då oönskade mikroorganismer börjar ta för stort utrymme. Alla borde ha det i sitt husapotek! Det är mycket effektivare än antibiotika men saknar biverkningar.

Till sist vill jag delge er en kort och lättläst historia skriven av en mor vars ovaccinerade son steg på en rostig spik. Här berättar hon vad de gjorde.

Jag hoppas att många nu fått mera råg i ryggen att motstå även stelkrampsvaccinet, trots att det förespråkas av många som tackar nej till andra vacciner. Man kommer så otroligt långt då man inser att vacciner inte immuniserar!

Trevlig helg! Själv ska jag och barnen gräva i trädgården - utan gällande stelkrampsvaccination.

Stelkramp del 1

Mon, 03 May 2010 00:04:16 +0200

Av någon anledning har stelkramp (tetanus) blivit något som man ”måste” vara vaccinerad mot. Må så vara om man låter bli alla andra vacciner, men tetanussprutan kan man inte leva utan. Eller? Kan det kanske vara så att man till och med lever bättre utan den än med? Jag har i detta inlägg tänkt skriva lite allmänt om rädslan för stelkramp, medan jag i nästa inlägg ska ta upp alternativa behandlingsmetoder och ge er mera länkar till engelskspråkiga sidor.

När föräldrar vänder sig till mig för att få råd och stöd, är det oftast stelkrampen som är den svaga punkten. Rådgivningen gillar att hota med detta fruktade tillstånd, och drar sig inte för att spänna ögonen i vaccinskeptiker och föraktfullt fråga ”Och VAD har du tänkt göra då när ditt barn stiger på en rostig spik???” Jaaa – vad har ni tänkt göra om er tre månaders baby stiger på en rostig spik? Eller er halvårsbaby för all del. Eller rentav ettåringen? Förhoppningsvis säger ert eget sunda förnuft nu att tremånadersbarn inte stiger på rostiga spikar. De stiger nämligen inte alls. Inte halvårsbarn heller. Ettåringar kan stiga, i alla fall med lite stöd och hjälp, men frågan är om de ger sig ut på sådana häftiga språngmarscher i spikig terräng att risken för stelkramp är överhängande?

Redan nu torde vi vara överens om att åldern för stelkrampsvaccination är alldeles orimlig. Personligen tycker jag ju förstås att alla vaccinationer oberoende ålder är fruktansvärt orimliga, men ibland måste man liksom sänka sig till en sådan nivå att man inte bara har med sig radikala motståndare utan även de som endast är smått skeptiska.

Först ska vi reda ut vad stelkramp är. Stelkramp orsakas av en sporbildande bakterie, Clostridium tetani, som normalt finns i tarmen hos många djur men även i jord som gödslats. Och i damm och i vatten… ja överallt praktiskt taget. Bakterierna bildar ett gift (toxin) som blockerar nervimpulserna från vissa celler i ryggmärgen. Stelkramp karakteriseras av smärtsamma och krampliknande muskelsammandragningar som först brukar uppträda i ansiktet och nacken, och sedan sprida sig till bål och extremiteter. Den konventionella vården består av antibiotika samt immunglobulin. Smittskyddsinstitutet skriver att dödligheten är låg.

Det är inte kontakten med stelkrampsbakterierna som är farlig, det är tillväxten av tetanussporerna i syrefria förhållanden man bör se upp med. Om vi alltså stiger på den klassiska rostiga spiken vid en bondgård med hästar och såret inte tas om hand, inte blöder och sedan läker uppifrån har vi en risk att drabbas av stelkramp. Det är dock mycket enkelt att eliminera risken för stelkramp i de flesta fall; man granskar och rengör såret omsorgsfullt, tar bort död vävnad och ser till att syre får strömma till. Sår som blöder ligger i allmänhet inte i riskzonen, eftersom detta betyder att syre finns tillgängligt i såret.

Här finns mera ”fakta” om stelkramp: (ja jag skriver det inom citationstecken därför att allt inte är fakta, ni kan ju gissa vad som knappast stämmer på deras sidor)
http://www.smittskyddsinstitutet.se/sjukdomar/stelkramp/
http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Sjukdomar-och-besvar/Stelkramp/
Kloka gubben har också en kort och lättfattlig info om stelkramp:
http://www.klokast.se/siem/Barnsjd.html
(scrolla ganska långt ner, kommer efter difteri)

Hur många är det inte som fått höra hur otroligt viktigt det är att a) på direkten störta till närmaste hälsovårdcentral om man blivit biten av ett djur, för att få en stelkrampsspruta för säkerhets skull, eller b) ta en stelkrampsspruta innan man ska åka utomlands.

Om vi först granskar a), så är det synnerligen intressant att Vårdguiden (Stockholms läns landsting) skriver ”Om du inte är vaccinerad mot stelkramp kan vaccination i samband med skada inte förhindra stelkramp”. OJDÅ! Detta tycks det inte vara många pickatanter som känner till. Inte många läkare heller. Man kan undra hur det kommer sig att en ytterst vaccinfrälst anstalt skriver detta. Det finns ju risk för att man säljer mindre vaccin då? Nej mina kära vänner, detta skriver de naturligtvis för att skrämma upp oss ytterligare, för att få oss att inse att det är livsnödvändigt att vaccinera oss i förebyggande syfte och sedan upprätthålla grundskyddet med påfyllnadssprutor livet ut. I grund och botten handlar nämligen all slags marknadsföring om att ingjuta fruktan i oss. Jag återkommer till detta om en stund.

Så kommer vi då till b), alltså utlandsresan. Ve den som ger sig iväg till södern utan giltig stelkrampsvaccination. Han lär falla ner och dö på stuberten! Här ett utdrag ur ett inkommet mejl:

Vi har en son på drygt 9mån och jag är övertygad om att vacciner inte är bra men min sambo är inte lika övertygad, dock har han gått med på att i alla fall skjuta på det. Han vill att vi ska vaccinera om vi åker utomlands osv. Vi gillar att resa och kommer förmodligen vara iväg en del framöver. Hörde att Anna Wahlgrens (tror jag det var känd inom barnuppfostran, som ej vaccinerat) barn fick difteri och dog när de var i Egypten... om det nu stämmer. Är oxå lite orolig angående stelkramp, hur skyddar man sitt barn mot det, det är ju ingen sjukdom...

Intressant är att då jag och min man skulle fara på bröllopsresa till Thailand så hade min stelkramp gått ut för länge sedan. På den tiden var jag vaccintroende och ville ju förnya ”immuniteten”. Min hälsovårdare sa genast att det inte går, eftersom jag då var gravid med Saga. ”Inga vaccinationer under graviditet eller amning” löd budskapet. Mycket klokt, jag tackar för det. Men jag var ju orolig eftersom jag som sagt troligen skulle dö i stelkramp där i Thailand. Min hälsovårdare lugnade mig och sa: ”Tetanussporerna finns överallt, också här hemma. Du kan lika väl ramla på din egen gårdsplan och få stelkramp som att du får det i Thailand.” Det kanske inte låter lugnande, men då man inser att man varje dag lever i grannsämja med Clostridium tetani kan man ju undra vad denna vaccinationshysteri vid resa utomlands bottnar i? Och nej, jag fick inte stelkramp där i Thailand;)

Lägg märke till detta med att jag inte tilläts vaccinera mig mot stelkramp under graviditet. Vet ni att man kör otaliga tetanusvaccineringskampanjer i u-länderna, riktade till gravida kvinnor? Då plötsligt är det livsviktigt att alla gravida vaccineras, annars kommer deras barn att drabbas av stelkramp genast de föds. Men tydligen gäller andra riktlinjer för gravida i u-länder… Ni som handlat Pampersblöjor i vinter har understött en dylik kampanj. Behöver jag säga att Pampersblöjor är bannlysta i detta hus..? Vi kör med tygblöjor istället.

En rumpnisse påpekade en gång för mig att jag inte bör låta barnen hjälpa till med trädgårdsarbete om de inte är stelkrampsvaccinerade. Jag svarade lite trött att risken för att träffas av blixten på väg till blomsterrabatten statistiskt sett torde vara större än att drabbas av stelkramp för att man pillar ner några penséer. Men fruktan för stelkramp är djupt rotad i oss. Stefan Hedlund och Kurt Johannesson skriver i boken Marknadsretorik – en bok om reklam och konsten att övertyga följande:

Det gäller att finna den rädsla som gömmer sig längst inne i varje människas medvetande, och flytta fram den i dagsljuset så att hon inte längre kan förneka den. Då tvingar man människor att lyssna. Då får man makt över dem. Men när man väckt deras fruktan, då skall man gå vidare – och erbjuda dem hopp. "Du behöver inte vara rädd, för om du… ’" Nu erbjuder man en frälsningslära som du kan ansluta dig till, ett politiskt program som du kan rösta på i nästa val, eller en produkt som du kan köpa i närmaste affär.

Eller varför inte ett vaccin som räddar dig från en livsfarlig sjukdom – må sedan vara att sjukdomen är mera sällsynt än jordbävningar i Skandinavien. Den som vill läsa mera om rädslan som maktmedel rekommenderas boken Ordning ur kaos, skriven av ålänningen Klaus Rahikainen. Där ingår också ett kapitel om vacciner – läs ett utdrag här. Det finns också en mycket bra samhällskritisk dokumentär vid namn Zeitgeist, som tar upp skrämseltaktiken och skärskådar den.

Jag vill gärna skriva en liten allegori för att ni lättare ska inse vad vi gör om vi väljer att ta stelkrampsvaccin (eller vilket annat vaccin som helst). Ulf Brånell brukar hänvisa till risken att drunkna och användningen av flytvästar. Låt säga att det finns en liten sjö en bra bit från ert hus. För att komma dit måste man först gå en knapp kilometer längs en skogsväg, sedan klättra över en stenmur och vandra över ett kalhygge innan man hoppar över den torrlagda bäcken. Då är man vid sjön. Som dessutom är väldigt grund. Sannolikheten att ditt barn skulle ta sig dit på egen hand är väldigt liten. Men ändå, det finns en teoretisk risk att ditt barn obevakat smiter iväg och lyckas ta sig fram hela vägen. För att du inte ska behöva oroa dig för att ditt barn ska drunkna i denna lilla sjö ett par kilometer bort så låter du ditt barn klä sig i flytväst varje dag. Och på natten får barnet sova i flytväst i stället för pyjamas. Nu behöver du inte oroa dig längre. Om barnet skulle smita iväg till sjön – natt eller dag – kan det inte drunkna. Problemet är bara att barnets livskvalitet avsevärt försämras i alla andra hänseenden. Det är väldigt jobbigt att springa omkring och leka med flytväst på. Ditt barn är alltid långsammast av alla och kommer sist i alla tävlingar. Det är heller inte särskilt bekvämt att sova med flytväst och ditt barn blir trött och irriterat. Varmt blir det också på sommaren. Och när de andra barnen leker i vattnet och dyker från bryggan kan inte ditt barn göra det eftersom det är omöjligt med flytväst.

Liknelsen haltar lite i ett avseende; vi antar att flytvästen hindrar barnet från att drunkna, det vill säga att vaccinet skulle hindra barnet från att insjukna. Det stämmer inte. Det finns inga som helst bevis för att ett vaccin hindrar sjukdomen det är avsett att skydda mot. Så om flytvästen nu inte ens hindrar barnet från att drunkna eftersom den är defekt – vad sjutton är det för mening med den då?

Vaccinerade barn lider av allehanda besvär. De har astma, allergier, atopiska eksem, sömnbesvär, ihållande hosta, dyslexi, ADHD, cancer, diabetes med mera. Livskvaliteten blir försämrad, precis som ett liv med flytväst. Bättre vore att lära barnet och sig själv hur man undgår drunkningsolyckor, på samma sätt som det är bättre att lära sig hur man själv kan förebygga sjukdomar och behandla dem ifall de uppstår. Då kan man leva ett liv utan rädsla, och ett liv värt namnet.

Och jo - det stämmer att Anna Wahlgrens son Aron dog i difteri i Egypten. Däremot stämmer det inte att han var ovaccinerad. I februarikrönikan 2010 skriver hon om detta:

Intressant är att PSD försvann så gott som helt i Japan när man beslöt att inte vaccinera barn under två års ålder. I sammanhanget kan jag nämna att min lille son, som var yngst och den av de små som senast blivit vaccinerad mot bl a difteri, dog tre år och tio månader gammal – i difteri. (Två månader senare kallades min döda lilla pojke till fyraårskontroll.)

Vem vet – kanske hade han överlevt om han inte varit vaccinerad?

Fortsättning på den fruktade stelkrampen följer i nästa obesprutade inlägg! Läs på här så länge. Om någon fortfarande grubblar på vad som inte stämmer på smittskyddsinstitutets och vårdguidens hemsida torde ni inte göra det nu längre!

(O)farliga barnsjukdomar

Thu, 29 Apr 2010 21:57:49 +0200

Jag vet, jag hade lovat att skriva om stelkramp. Det kommer. I helgen!

Dagen efter att jag skrivit förra blogginlägget (Svar till orolig och nyuppväckt mor) fick jag ett mejl av Hans Kürzl, som författar Livslustans nyhetsbrev. Hans hade inte läst min blogg. Just därför tog hans mejl andan ur mig. Det tangerar nämligen precis det jag skrev om i förra blogginlägget!

För att kunna förstå mitt engagemang i vaccinationsärenden, måste jag relatera till en personlig upplevelse. I mitten på femtiotalet skulle alla barn i skolan vaccineras mot polio. När jag var tretton år, fick alla barn tre poliosprutor under mycket komprimerad tid. Knappt en månad mellan sprutorna. Sista skoldagen före lovet fick jag tredje sprutan. På bussresan hem den dagen svimmade jag och kommer knappt ihåg, hur jag tog mig hem. Väl hemma kom doktorn och konstaterade en ”sommarinfluensa”. För säkerhets skull fick jag en spruta med ”penicillin”. Ingen i vänskapskretsen fick denna sommarinfluensa, ingen av mina tre bröder, ingen skolkamrat, ingen vuxen. Bara jag!

När jag började studera ”vetenskapliga rapporter” som berörde dessa ämnen, kunde jag konstatera att Rumänien var det landet i Europa med största incidensen av polio. Konsensus i rapporten var att man fortfarande gav antibiotika i form av sprutor. Aha – nu började jag förstå sambanden – även jag hade drabbats av vaccinationsproblem. Sommaren som helt förstördes av tillståndet, resulterade i karies och tandlossning. Amalgam i hålen och ingen hjälp med tandlossningen – varför skulle just jag få dessa problem?

Nu började jag läsa rapporter som hade med tillståndet att göra. Min tandläkare sa bara att sambandet inte finns – jag är vetenskapare. Vissa andra tandläkare med förståelse för problematiken, blir hånade av etablissemanget. Det finns inte tillstymmelse av ödmjukhet hos dessa akademiker – de vet redan! Den som lägger fram en hypotes, måste motbevisas!

Därför skriver jag nyhetsbrev om vaccinationspåverkan på den mänskliga organismen. Jag är helt övertygad idag att övermedicinering av barn kommer att ställa till stora problem för framtida generationers immunsystem.

Jo just det – sommarinfluensa. Den har vi väl alla hört om? Den där vanliga som drabbar barn? Ursäkta men jag kan inte låta bli att ironisera, speciellt med tanke på mitt förra inlägg och den baby som hade influensa först vid tre månader och sedan fick den igen vid fyra månader, efter vaccinationen. Snart hittar väl etablissemanget på något som kallas 18-månadersinfluensa också. De flesta barn kroknar ju då efter MPR-sprutan. För att inte tala om 1-årsinfluensan…

Hugo 13 månader har för första gången haft feber. I söndags på morgonen var han mycket varm, och jag märkte redan på lördag kväll att han andades med korta flämtande andetag då han somnat. Så jag gissade att det var feberpremiär. Den moderata febern varade i två hela dagar – som mest uppmätte jag 38,9 grader. Igår kunde jag konstatera att gossen haft tredagarsfebern, eftersom hela hans överkropp är täckt av de karakteristiska röda utslagen som visar sig då febern försvunnit. Det förklarar också varför hans storasystrar var opåverkade – de har redan haft detta virus.

I Bonniers Barnläkarbok (2006) av Tor Lindberg och Bengt Grandelius kan man läsa att tredagarsfebern förorsakas av humant herpesvirus 6 och att de flesta barn har varit infekterade med detta virus före två års ålder. Det är en lindrig och ofarlig barnsjukdom utan följdsjukdomar, och barnet är relativt opåverkat trots den höga febern. Som behandling uppges extra dricka samt svala kläder och svalt rum. Så långt inget att anmärka. Sedan skriver författarna att man ska ge paracetamol om barnet tidigare haft feberkramper. Här rynkar jag på näsan. Febern gör nytta i kroppen och bidrar till att döda de främmande mikroorganismerna. Eventuella kramper kan förhindras med ett rejält vätskeintag, mycket C-vitamin och ett annars starkt immunförsvar. Men vaccinerade barn har dåligt immunförsvar och följdaktligen händer det relativt ofta att de feberkrampar – inte minst efter en vaccinering.

Oturligt nog hade jag beställt tid till fotografen med barnen just denna söndag då Hugo var sjuk. Jag ringde och ursäktade och bad att få en ny tid. Svaret jag fick var slående: ”Ingen fara, det är helt normalt. Alla ettåringar är alltid sjuka.” Kan ni fatta? Det är numera normalt att vara sjuk runt ettårsdagen! Denna fotograf är mycket erkänd och har vunnit många priser. Och vi vet ju att det är kutym att beställa tid till fotografen för att ta ettårsfoton av lilla älsklingen. Fotografen torde därmed ha en ganska bra uppfattning om ettåringars hälsotillstånd. Den naturliga följdfrågan är naturligtvis VARFÖR alla ettåringar alltid är sjuka. Ja – behöver jag säga vad jag tror? Pentavac nummer tre har gjort entré! Eller vänta – det kanske är den där ettårsinfluensan..?

Nå, Hugo är ju ovaccinerad och det är ganska intressant att jämföra hans sjukdomsförlopp med hans systrars dito under tredagarsfebern. Saga, som fått K-vitamininjektion plus fem vaccinladdningar hade en svår tredagarsfeber. Febern rörde sig runt 40 grader och hon var så vinglig att hon inte kunde gå. Sigrid som fått K-vitamininjektion plus två Pentavac hade över 39 grader, men dock inte närmare 40. Hon drabbades dessutom av öroninflammation samtidigt, eftersom hon var ett öronbarn med ständiga problem i 12-18-månadersåldern. Och Hugos sjukdomsförlopp kunde ni läsa om ovan. Till och med namnet tredagarsfeber kom på kant. Men så torde han ha ett relativt oförstört immunförsvar också. Redan i början av graviditeten gjorde jag en hårmineralanalys för att korrigera obalanser i kroppen och ge det växande livet rätt dos av alla mineraler och vitaminer. Sedan helammade jag gossen tills han var 6 månader och 10 dagar, då jag introducerade en löskokt äggula om dagen smaksatt med en knivsudd himalayasalt för mineralernas skull. Lite i taget introducerade jag sedan ekogrönsaker och ekokött, alltid tillsammans med mycket smör. Amningen har fortsatt. Några allergena, kolhydratrika och glutenstinna vällingar och grötar har han aldrig fått. Ej heller kommersiella modersmjölkersättningar. När brösten inte varit tillräckligt fyllda eller varit på annan plats har Hugo fått opastöriserad komjölk istället. (Det är inte komjölken i sig som gör att både små och stora kan få problem, det är pastöriseringen och homogeniseringen som fördärvar mjölkens utmärkta ursprungliga egenskaper.)

Nu då vi avhandlat tredagarsfebern är det mycket intressant att dra paralleller till vattkopporna och mässlingen. Vi kan börja med mässlingen. Låt mig citera vad det skrevs om mässlingen i Läkarebok av Henrik Berg 1933:

"Denna vanliga barnsjukdom undgås knappast av någon människa. Den är i våra dagar jämförelsevis ofarlig, och i alla händelser, om den rätt behandlas, hos ett förut starkt barn en ganska oskyldig sak. Om den däremot vanvårdas eller behandlas oriktigt, kan den bliva ödesdiger genom följdsjukdomar, som antingen uppträda omedelbart eller längre fram i tiden. ... det knappast torde finnas någon oskyldigare febersjukdom än mässling, blott den behandlas rätt "

Om ni skulle få läsa ovanstående definition utan att ordet mässling nämns, skulle ni då kunna gissa vilken sjukdom det rör sig om? Jag upprepar: det torde knappast finnas någon oskyldigare febersjukdom... De senaste sisådär trettio åren har vi blivit itutade att mässling är en fruktansvärt farlig sjukdom, som ofta, för att inte säga oftast leder till döden. Det klichéartade påståendet att barn i u-länderna dör som flugor på grund av mässlingen slängs alltid fram då rumpnissar är i farten. Det intressanta i dödsfallen är inte att barnen led av mässling, det intressanta är vilken behandling de fick och vilket allmäntillstånd de hade innan de smittades. Redan en felaktigt behandlad förkylning kan ta kål på en människa med nedsatt immunförsvar. Ett nedsatt immunförsvar utgör alltid en fara, oberoende av vilken sjukdom som slår till. Och vad händer då vi vaccineras? Jo, vårt immunförsvar försvagas på permanent basis.

En av orsakerna till att mässling idag anses så farligt, är att vaccinerna manipulerat sjukdomsförloppet och gjort det mera riskfyllt. Mässling är en barnsjukdom som får immunförsvaret att växa och mogna på samma sätt som puberteten får hormonsystemet att utvecklas. (Snart finns det väl vaccin mot pubertet också - det är ju onekligen ett besvärligt tillstånd många gånger.) Det är inte meningen att vuxna och spädbarn ska insjukna i mässling. Men vaccinet har rubbat den naturliga ordningen så att spädbarn drabbas av mässling därför att modersmjölken inte innehåller de naturliga antikropparna längre på grund av att mamman blivit vaccinerad. För spädbarn är det mycket riskabelt att drabbas av mässling. Och mässlingsepidemier bland vaccinerade ungdomar är numera mycket vanliga i USA. De vaccinerade (och enbart de vaccinerade) drabbas ofta av atypisk mässling, en sorts mässling där dödligheten är närmare 20 %. Och så använder man de höjda dödssiffrorna i mässling som motivering till vaccination, trots att det är just vaccinationerna som framkallat de höga dödssiffrorna!

En annan orsak är felbehandling. Och till felbehandling räknas febernedsättande preparat. Jo just det, det är farligt att ge Panadol, denna sjukvårdens lilla älskling som betraktas som ett undermedel mot allt. Jag har en bekant vars ettåring ramlade så illa att han bröt lårbenshalsen. Mamman ringde genast sjukhuset och talade om detta. ”Nej så små barn bryter inte lårbenshalsen, ge Panadol istället så blir det bra.” Behöver jag säga att ettåringen verkligen hade bruten lårbenshals..?

Nå, över till vattkopporna. I Bonniers Barnläkarbok från 2006 står det att vattkoppor läker ut utan några följdsjukdomar och att man därefter har ett livslångt skydd. Febern är oftast måttlig och en del barn får ingen feber alls med endast enstaka utslag.

Vi vet ju själva också att vattkopporna är en harmlös barnsjukdom, eftersom så gott som alla haft sjukdomen. Men så – plötsligen – blev vattkopporna bara för några år sedan en så pass hotfull sjukdom att man nu introducerat vaccin mot denna lömska sjukdom! Tack och lov! Etablissemanget säger dock att vaccinet bara har en skyddseffekt på 6-10 år. Så det är ju bäst att vaccinera sig med jämna mellanrum... ”naturligt”vis.

Ni ska se att om cirka 30 år både skrivs och talas det om vattkopporna på samma sätt som det nu görs om mässlingen! Om 30 år är vattkopporna en fruktad sjukdom som skördar offer varhelst den sveper fram – för att inte tala om alla barn som dör som flugor i u-länderna. Och den som ifrågasätter vaccinering ska genast bli påmind om vilket helsike det var innan vaccinet fanns...

Så för att knyta samman det hela vill jag avsluta med en fundering: Vad tror ni händer med den ofarliga tredagarsfebern framöver..? Min gissning är att vi inom loppet av 20 år har ett vaccin mot denna sjukdom. Och om 50 år kommer Bonnier Barnläkarboks definition av tredagarsfebern som ”en vanlig och relativt lindrig infektionssjukdom utan följdsjukdomar” att vara något som alla häpnar över – hur KUNDE det vara så, denna numera livsfarliga sjukdom som vi tack och lov har vaccin mot...

För att inte tala om u-länderna där barnen dör som flugor.

Svar till orolig nyuppv�ckt mor

Wed, 21 Apr 2010 22:34:03 +0200

När jag bestämde mig för att börja blogga var en av motiveringarna att jag då når ut till flera istället för att sitta och skriva långa privata mejl till de som kontaktar mig. Förra veckan fick jag ett mejl som jag med mammans tillstånd återger och svarar på här. Jag tror och hoppas att mitt svar kommer många till gagn!

Hej!

Jag har tidigare inte funderat ett dugg på det här med vaccinationer fastän jag är 3-barnsmamma, men efter att min dotter fick en väldigt kraftig reaktion har jag börjat söka efter mera info. Kanske du har tips eller råd som kan hjälpa mig?

Detta är min historia:
Min dotter fick Infanrix-vaccinet (samma som Pentavac, det vill säga mot difteri, stelkramp, kikhosta, polio och haemofilus influensa typ B /Lindas anm.) som 4 månader gammal, ingen reaktion. Andra sprutan fick hon 6 mån gammal. Fem timmar efter vaccinationen blev hon väldigt orolig, sov inte en blund på hela dagen, somnade först på kvällen (väldigt olikt henne). På natten vaknade hon, femton timmar efter vaccinationen med 40 graders feber.
Gav henne Panadol, följande dag 39 graders feber, andra dagen feberfri.

Mitt skrämselskott var väl att jag ringde rådgivningen på morgonen efteråt för att jag ville kolla om det var helt normalt med feber upp till 40 grader och hur länge det kan sitta i. Det första rådgivningstanten sa var att nu måste jag kolla att hon följer med med blicken, och hålla koll på att hon orkar sitta upp och leka en stund på golvet och att jag ringer igen inom 2-3 timmar ifall läget inte är så. ”Allt tyder på att hon reagerar på något ämne som finns i vaccinet. Läkaren får titta på henne i sådant fall för att bedöma om vi skall avbryta vaccinationsprogrammet.”

Jag frågade henne vad detta kan betyda och hon svarade att man måste kolla att det inte blivit något neurologiskt. Jag hade absolut ingen kunskap om detta och blev förstås vettskrämd. Jag höll koll på henne och såg inget konstigt med blicken och hon blev piggare men febern höll i sig så jag ringde igen för säkerhets skull och kollade om läkaren ville titta på henne. Men nu hade hon fått influensa enligt samma person som jag hade pratat med för två timmar sedan. Så alltså nu fattade jag ju ingenting! Först hade hon skrämt upp mig till vanvett och efter två timmar sa hon inte ett ord om detta endast att nu har hon fått influensa. Jag avvaktade och höll ständig koll på henne.

Det hela verkade vara över tredje dagen, flickan var sig själv igen. Femte dagen blev hon snorig och gnällig i två dygn och var började nu rinna ur hennes öron (hon fick tuber inopererade en vecka före vaccinationen efter upprepade öroninflammationer. Frågade faktiskt på sjukhuset vid operationen om jag skulle skjuta på vaccinationen. Svaret var nej – operationen påverkar inte vaccinationen.)

Nåja nu hade min dotter 39 graders feber igen och fick antibiotika för öroninflammation och vi fick gå och suga hennes öron till sjukhuset för att det rann så mycket var därifrån i flera dagar (Här vill jag nämna att övriga två barn i familjen också blev flunsiga med hög feber och också de fick öroninflammation). Så alltså hon fick världens influensa, antibiotikakur och efter det en hosta som gjorde att vi blev tvungna att söka läkare igen i.o.m. att andningen blev väldigt tung. Nu fick hon Ventoline astmamedicin men den gav jag henne aldrig för småningom gav allt med sig, sammanlagt var hon sjuk i tre veckor.

Nu är hon 7,5 mån gammal och allting har återgått till det normala men allt detta har ju förstås gjort att jag har blivit ordentligt skrämd. Eftersom vi var på många läkarbesök under dessa veckor så fick jag veta av en läkare att troligtvis blev det lite för mycket för hennes kropp på kort tid så därför fick hon så kraftig influensa p.g.a. vaccinationen men att detta inte var negativt utan positivt att hon svarar på vaccinationen.

Nu väntar ju den tredje och sista vaccinationen i serien då hon blir ett år och beslutet är ju endast vårt men jag försöker samla på mig mera kunskap. Jag har kollat med rådgivningen vad dom tycker men de ser inget skäl att avbryta vaccinationerna. Det råkade sig bara att hon fick en ordentlig influensa just efter och de två andra barnen hade ju också och dessutom reagerade hon inte alls på första sprutan. Men jag ska ge henne Panadol före sprutan och också direkt efter.

Det hjälper ju knappast om hon inte tål vaccinet...

Hur reagerar du när du läser hennes reaktion? Jag funderar förstås på att lämna tredje sprutan men har försökt komma fram till hur mycket skydd hon har efter två vaccinationer, har ju ingen lust med att riskera insjuknande i stelkramp eller polio heller men jag kan inte hitta någon info om det.

Tacksam för alla tips och råd jag kan få!

Kära 3-barnsmamma, tack för att du tog kontakt. Jag vill börja med att ge dig en eloge för att du själv insett faran trots etablissemangets upprepade försök till vilseledning och mörkläggning. Alltför många har varit med om samma sak som dig, men fortsätter vaccinera blint troende på rådgivningens uppmaningar. Och konsekvenserna är förödande.

Hur jag reagerar då jag läser om din dotters reaktion? Ja, jag blir både förfärad och arg och ledsen. Och inte ett dugg förvånad.

För det första; du skriver att din dotter inte reagerade på första sprutan vid 4 månader. Det gjorde hon tyvärr. Hon fick upprepade öroninflammationer. Men ingen talar om att dagens alla öronbarn är ett resultat av vaccinerna. Det finns mycket mer som vi i allmänhet inte har en aning om att vacciner förorsakar. Här är ett litet utdrag ur Livslustans nyhetsbrev nr 2 2002 (läs även nr 3 2002):

Inget berättas om kommande öron-, hals- eller luftvägsinfektioner och därmed följande antibiotikabehandlingar.
Inget berättas om vacciners påverkan på mag-/tarmkanalen och möjliga problem i framtiden.
Inget berättas om kikhostekomponentens påverkan på bukspottkörteln med hyperinsulism som följd.
Inget berättas om påverkan på blodproteiner med trombocytopeni som följd.
Inget berättas om poliovaccinets möjliga innehåll av apvirus med utveckling av hjärntumör som följd.
Inget berättas om möjliga följdsjukdomar av långsiktig karaktär.

Att din dotter plötsligt fick influensa efter vaccinationen finner jag ytterst osannolikt, främst för att du i ett senare mejl berättade för mig att din dotter hade influensa vid tre månader och att vaccineringen därför blev uppskjuten till 4-mån-granskningen. Alltså, hävdade verkligen läkaren och rådgivningen på fullaste allvar att din baby hade influensa först vid tre månader och sedan vid fyra månader igen??? Jag tar mig för pannan. Men visst, det var väl extra tacksamt i år att skylla på influensor eftersom hela TVÅ sådana var i farten... Suck.

Den femte dagen reagerade hon med förkylning och öroninflammation. Detta hade jag (och många andra) kunnat förutspå, eftersom hon redan efter den första sprutan fick så allvarliga öroninflammationer att tuber ”måste” inopereras. Stackars liten! Alla vacciner bryter ner immunförsvaret totalt, och tyvärr återhämtar det sig aldrig helt. Det är därför ovaccinerade barn alltid är mycket friskare än de vaccinerade. Jag rekommenderar varmt att du tar dig en titt på följande diagram, särkilt sidan 28.

Jag måste erkänna att mitt hjärta flyger upp i halsgropen då jag läser att din dotter fick antibiotika så nära vaccinationen. Kombinationen antibiotika-vaccin är livsfarlig. Antibiotika är liksom vaccin en effektiv förstörare av det naturliga immunförsvaret, och när dessa båda går hand i hand snackar vi ren dynamit. I min hemstad var det en flicka som i höstas fick polio på grund av polioboostern vid 4 år. Den utlösande faktorn var antibiotikan, som ordinerades henne på grund av att hon fick öroninflammation efter vaccinet. Flickan sitter nu i rullstol. Alan Phillips refererar till en studie som avslöjade att ett betydande antal rumänska barn fick polio av sina vaccinationer. Man fann samband med antibiotikainjektioner; en enda injektion inom en månad efter vaccination ökade risken för polio åtta gånger. Likaså finns det fall med tvillingar, där båda vaccineras samtidigt men endast den ena blir autistisk. Den som drabbas av autism är den som för tillfället går på en antibiotikakur.

Jag vet hur det är att ha ett öronbarn – mitt mellanbarn Sigrid blev ett sådant efter att jag mot bättre vetande gett henne två stycken Pentavac. Jag vet också att det finns en uppsjö med alternativa behandlingsmetoder. Så nästa gång; skippa antibiotikan! Den gör mer skada än nytta, och det tar ett år innan barnets tarmflora har återhämtat sig.

Rådgivningen och läkarna ser alltså inga skäl att ändra din dotters vaccinationsprogram. Tror jag det. Att erkänna ett sådant skäl vore att erkänna vaccinernas risker och då sätter de sitt yrke på spel. Det skolmedicinska etablissemanget har byggt upp sin identitet kring vaccinernas förmodade verkan som förebyggare av sjukdomar. Jag säger förmodade därför att den upprörande sanningen är att det till dags dato inte finns en enda studie som bevisar att vacciner skyddar mot sjukdomar eller ens är säkra att använda! Hela vaccinindustrin bygger på lurendrejeri utan vetenskaplig grund. Det är en miljardindustri utan dess like, och ”några” döda och skadade barn hit eller dit spelar inte så stor roll bara pengarna rullar in ostört.

Och så har alltså läkaren mage att påstå att det var positivt att din dotter fick ”influensa” efter vaccinationen eftersom det visar att hon svarar på vaccinet... Voj förbannade lögnare, jag blir faktiskt rosenrasande. Jaha, så om barnet får influensa efter ett vaccin ska vi vara tacksamma? Och VARFÖR har vi under alla dessa år inte fått detta påtalat tidigare, att en influensa är bevis på att vaccinet har effekt..? Jisses amalia, hur dumma tror de egentligen att vi är? Men på detta sätt lurar man de flesta vaccinvänner att blifva vid sin läst. Vi såg det tydligt i vintras; de flesta som var dumma nog att ta svininfluensavaccinet blev rejält sjuka eller kände sig mycket konstiga. Många fick influensa. Varpå det fanns två lögner som sjukvården valde mellan och ivrigt intalade de sjuka: a) vad synd, vaccinet hade inte hunnit göra verkan, du hade blivit smittad före vaccinationen! b) va bra, detta är en normal reaktion på vaccinet och visar att du svarar på det!

Och så låg de vaccinerade hemma riktigt illa däran medan vi ovaccinerade förblev friska. Ringer det en klocka någonstans..?

Du bekymrar dig vidare för att din dotter ska drabbas av de sjukdomar vi vaccinerar mot ifall du framledes avstår från vacciner. Här har jag något mycket positivt och lugnande att berätta:

Vacciner immuniserar inte, de sensitiviserar. De ökar risken att drabbas inte bara av den sjukdom de är avsedda att skydda mot utan även av en hel rad andra åkommor såsom astma, allergier, multipel skleros, cancer, autism, reumatiska sjukdomar, diabetes, epilepsi, ADHD med mera.

Men naturligtvis ska du inte ta mina ord för sanning. Du ska läsa på, söka information och skaffa dig en egen uppfattning utgående från ditt eget sunda förnuft. Låt aldrig sjukvården undertrycka det sunda förnuftet! Då är vi illa ute.

Den svenska informationen om vacciner är begränsad. Vill du läsa böcker kan jag rekommendera Friskare barn av Peter Wilhelmsson, Hälsans faror av Sven-Olof Jakobsson samt Beteendestörningar i barndomen – samband med vaccinationer av Viera Scheibner. Jag är även oerhört glad att Vaccination – en förälders dilemma finns tillgänglig för alla utan kostnad. Den är ett måste för ALLA föräldrar, och den är dessutom informativ och lättläst. Printa ut båda delarna och sätt pannan i veck!

På Internet hittas en del artiklar översatta till svenska, till exempel Viera Scheibners Skakad Baby-syndromet. Alan Phillips är alltid lika aktuell. Den utmärkta tidningen 2000-talets vetenskap har skrivit en lång artikel om Gulfkrigssyndromet.

Kan man tillgodogöra sig engelsk information är den tillgängliga kunskapsbasen i det närmaste oändlig. Här är några sidor (både svenska och engelska) där du hittar mycket information:
www.alternativmixen.com/alternativt.htm#VACCIN
www.mercola.com
www.vaccinationsfaran.se
www.thinktwice.com/
www.trackingvaccinations.com/
http://drtenpenny.com/default.aspx
www.politiken.biz/vaccinationsskador.htm

Och sist men inte minst kan man ju titta på youtube-klipp och till och med hela dokumentärer som finns tillgängliga. Vaccine nation borde alla se, utan tvekan. Och från Youtube vill jag särskilt framhålla denna oerhört informativa intervju med Tedd Koren – se alla fyra delarna.

Som du skriver är beslutet helt och hållet ert eget angående framtida vaccinationer. Men jag måste varna för att ge din dotter fler vacciner. Med tanke på hennes hittills starka reaktioner kan ytterligare en spruta vara förödande. Effekterna är nämligen kumulativa. Och som du själv insett hjälper faktiskt inte kassakon Panadol mot allt...

Vaccintr�ff och r�dgivningsbes�k

Thu, 15 Apr 2010 00:37:22 +0200

Nej – jag har inte fått svar ännu från Vaccinforskningscentralen. Däremot så kom ett mail från den ansvarige läkaren. Han talade om på hygglig svenska att breven inte kommer från honom… Jag svarade att det är lite konstigt eftersom han undertecknat dem. Nästa dag ringde telefonen. Det var en mycket artig finsk herreman från Vaccinforskningscentralen. Han talade om att den ansvarige läkaren misstagit sig och inte riktigt förstått vilket vaccintest det handlade om (”vi har ganska många på gång…”). Sedan ursäktade han sig å det hjärtligaste och djupaste över att infon bara gått ut på finska. De hade först tänkt begränsa sig till finska delen av Finland men sedan ändrat sig och bla bla bla. Hugo var inte på sitt bästa humör så jag hade svårt att hänga med. Sedan frågade denne utomordentligt trevlige herreman om jag fortfarande önskar svar på mina frågor, vilket jag ju givetvis svarade ja på. Han sa att den ansvarige läkaren säkert kan svara men att det kan ta ett tag eftersom han nu var borta någonstans i ett par veckor. Jag sa att jag väntar. Och att jag helst vill ha svaren skriftligt per e-post eftersom jag har svårt att hänga med på finska i telefon.

Den som väntar på något gott…

Den smaskiga nyheten jag har är att mitt brev publicerats på debattsidan i två lokala dagstidningar; Vasabladet igår och Österbottens Tidning idag! Härligt! Bara positiva reaktioner har jag fått. Särskilt glad blev jag över att få ett uppskattande mail från en privat läkarmottagning. Ja det är sant! Det finns alltid de där undantagen som vågar gå emot strömmen;)

Men, som rubriken antyder har jag tänkt skriva lite om vaccindiskussionsträffen jag ordnade för ett par veckor sedan. Håll i er, detta kommer att bli långt...

Jag har länge märkt att det finns ett stort behov bland föräldrar att ventilera hela vaccingrejen. Många ringer och mejlar mig för att få lite stöd, och ofta är det samma frågor som kommer upp. En av dem är ”Vad säger man till rådgivningen?” (Rådgivningen i Finland motsvaras av BVC i Sverige. BVC står för Barnavårdcentral). Därför bestämde jag mig för att bjuda in till en träff hemma hos mig, då vi fritt kunde diskutera och fundera runt vacciner utan att behöva försvara oss mot rumpnissar. Det visade sig bli en succé! På två dagar hade jag fått in över 20 anmälningar och blev tvungen att sätta lapp på luckan. Men jag lovade att ordna en ny träff i början av sommaren.

Måndagen före påsk samlades vi hemma hos mig. Jag var mycket förväntansfull, det var så roligt att få namn bakom en del ansikten som jag sitter och skriver till med jämna mellanrum. Vårt vardagsrum fylldes snabbt och sedan fick mina specialinbjudna gäster ordet. Det var ett par vars yngste son skadades allvarligt av Calmette-vaccinet, alltså det som ska ge skydd mot tuberkulos. Deras lille A fick som brukligt var sin första spruta redan tredje dagen i livet, och i ett trollslag ändrades allt. Före det var han en nöjd liten baby, som åt och sov och verkade tillfreds med livet. Den tredje dagen, efter sprutan, började han skrika. Och fortsatte med det. I TIO MÅNADER.

Lille A skrek sig stundom blå. Han skrek och skrek så fort han var vaken. Stackaren var otröstlig och föräldrarna fick höra att det är kolik. När de sökte hjälp frågade sjukvårdspersonalen lite skeptiskt om det kanske var första barnet? ”NEJ det är FJÄRDE” svarade mamman irriterat. Lille A fick plöja igenom hela uppsättningen av alla sorters tänkbara och otänkbara modersmjölksersättningar eftersom han ju säkert var mjölkallergisk. Det är ju liksom modernt då barnen skriker. Men inget hjälpte. Lille A växte och växte. Föräldrarna väntade på att han skulle nå den där åldern ”då koliken brukar ge med sig”, men inget hände varken vid tre, fyra, fem eller sex månader. Istället kunde föräldrarna bevittna hur en stor knöl sakta men säkert växte fram i ljumsken. Först som tre små ärtor på rad, senare som en halv knackkorv (i Sverige hel prinskorv). Det är en väldigt stor tumör för att vara baby. Och naturligtvis funderade föräldrarna över denna märkliga utväxt i ljumsken. Den gjorde att lille A varken kunde sitta eller ligga på mage!!! Han blev åtta månader och det enda han kunde var att bli buren – medan han grät. Den stackars lilla människan led något så fruktansvärt. Han hade fruktansvärt ont, och ingen förstod honom. På rådgivningen öppnade de inte ens blöjan för att titta! Varje gång mamman var där med honom frågade hon hur länge han ska ha den där bölden, och rådgivningen bara viftade bort det och avfärdade mammans oro med att ”Det är normalt, den försvinner nog så småningom. Många barn får en liten bula efter Calmette-sprutan.” Och så fick en tyngd mamma åka hem igen i tron att hennes lille gosse led av kolik. Som aldrig gav med sig.

Gossens äldre syskon fick flytta ut i garaget för att läsa läxor och vila öronen. Att åka på kalas och andra trevliga familjetillställningar kunde de glömma. Den ena föräldern måste alltid stanna hemma med lille A. Den otröstlige lille människan måste nog ha tyckt att det var en fruktansvärd plåga att ha blivit född! Vilket lidande. Jag har fällt så många tårar över denne gosse som ropade på hjälp i nio månader innan något äntligen hände.

När A var cirka nio månader frågade mamman rakt ut av en läkare som inte tidigare varit inblandad: ”Men alltså HUR LÄNGE ska han ha den där bölden i ljumsken???” Och DÅ blev det fart. ”Har han den ÄNNU???” frågade läkaren förskräckt. Varpå det blev snabb remiss till ultraljudsundersökning. Den skulle räcka 20 minuter och barnet måste ligga stilla under tiden. ”Lycka till…” tänkte mamman. Hur skulle det vara möjligt? Han hade ju knappt varit tyst så lång tid i sträck under sitt långa lilla liv. Lille A blev lagd på undersökningsbänken – och blev tyst. Han låg blickstilla och bara tittade. Han visste. Den lilla människan visste. ”Ska ni nu äntligen förstå vad som felas mig?”

Det blev en snabb operation då tumören avlägsnades. I rapporten har läkaren gjort sitt utlåtande ”mycket vanlig biverkning efter Calmette-vaccin”… Efter att operationssåret blivit infekterat av sjukhusbakterien och lille A dessutom blivit smittad med rotavirus (ja hur mycket ska en baby behöva stå ut med?) och återhämtat sig kunde han så äntligen börja leva. Pojken fick ett liv värt namnet. Han kunde lära sig sitta, ligga på mage och framför allt sluta ropa på hjälp. Och han kunde börja skratta! Han förmådde äntligen besvara de leenden som hans föräldrar tidigare förgäves sökt gensvar på.

Och föräldrarna kunde börja lära känna sin son, och njuta av sin lilla aftonstjärna.

Mamman till lille A ringde mig samma dag som historien om Saga publicerades i Vasabladet och Österbottens Tidning. Saga och lille A är lika gamla och de har båda skadats av det danska Calmette-vaccinet. När vi kom i kontakt med varandra fick A:s föräldrar reda på mycket som ingen talat om för dem tidigare. Lille A:s vaccinationsskada har aldrig blivit rapporterad. Ingen talade om för föräldrarna att en anmälan bör göras. Ingen talade heller om för dem att de har rätt till skadestånd. Men skadestånd betalas knappast ut om inte skadan finns upptagen i vaccinbiverkningsregistret… Det är noga uttänkt och man blir förbannad för mindre. Ni som läser detta, kom alltid ihåg att de vaccinskador som verkligen rapporteras bara är toppen av isberget! I USA har man gjort undersökningar och kunnat konstatera att maximalt 10 % av alla vaccinbiverkningar anmäls. På vissa ställen så lite som 2 %. Och det är dessa siffror som läkarna sedan lutar sig tillbaka på då de talar om hur säkra alla vacciner är…

Vi blev alla berörda av lille A, och när jag sedan berättade om vår sjukhusvistelse med Saga fälldes flera tårar. Det visade sig att många av de närvarande hade personliga erfarenheter av vaccinbiverkningar; en mamma berättade om hur sonen fått epileptiska anfall efter MPR-vaccinet, en annan berättade om sin pojke som fått kikhosta efter vaccin mot detsamma, en tredje om vilka svåra eksem och allergier barnet drabbats av och så vidare.

Och naturligtvis kom den klassiska frågan upp: Vad säger man till rådgivningen då man inte vill ha vaccin? Många frågar mig vad de brukar säga på rådgivningen då jag nekar vaccin. Svaret är enkelt: de säger inget alls för jag går inte dit. Jag slutade för 2 år sedan. Hugo som nyss fyllt ett år är ett mycket lyckligt, ovaccinerat och oundersökt barn. Jag kan meddela att han växer som han ska, äter och sover bra, klarar av att plocka upp små smulor med pekfingergreppet och lystrar till ljud och följer händelser med blicken. Och han har aldrig någonsin haft feber! Ingen utomstående behöver tala om för mig hur mitt barn mår och utvecklas – det vet jag bäst själv. Jag klarar faktiskt av att mäta och väga honom också. Jag behöver inte åka till en smittohärd för att få de procedurerna utförda av en vitrockad förmyndare som med rynkade ögonbryn pekar på en tillväxtkurva som inte följs på millimetern. Och vet ni vad? Barnen växer faktiskt fastän man inte väger och mäter dem varje månad:)

Jag säger inte att alla ska sluta fara till rådgivningen. Jag säger bara att detta är något som man gott kan vara lite mer kritiskt inställd till, precis som med vacciner. Faktum är att många inte känner till att rådgivningsbesöken är fullständigt frivilliga. Precis som vaccinerna. Man bara följer strömmen och gör som alla andra utan att ifrågasätta nyttan.

Och visst – det finns många som tycker det är roligt att fara på rådgivningsbesök! Och då ska man ju självklart fortsätta fara! Det finns många trevliga hälsovårdare som många mammor gärna vill ha en pratstund med. Och visst är det spännande att väga och mäta ibland – särskilt det första barnet. Jag ser ingen anledning till att minska på eller sluta med besöken om de är något som man ser fram emot. Om man däremot våndas inför rådgivningsbesöken – vilket många av de som kontaktar mig gör – då kan jag bara ställa samma fråga som Alan Rees, känd vaccinmotståndare från Malmö: ”Vad gör du där? Är ditt barn sjukt på något vis?”

Dessa rader som jag fick från en flerbarnsmamma tycker jag sammanfattar det hela ganska bra: Jag började fundera över det du sa om att fara till rådgivningen med barnen... jag känner att jag får ut absolut ingenting av de besöken! Först ska man ordna barnpassning till de andra barnen, sen stressa för att hinna dit, och när man väl är där tar besöket 10 min och sen på med kläderna, hämta syskonen och hem igen. Hela projektet har tagit en halv dag i anspråk och inte gett mig någonting. Hon kollar vikt och längd, och vill man ha något råd om någonting så har hon INGENTING VETTIGT att komma med. Så nu började jag faktiskt överväga om jag helt skulle skippa faderullan... då har man ju en sak mindre att stressa med.

Men OM man nu då vill fara till rådgivningen men inte ta vaccin? Ja, det gäller att stå på sig. Och inte låta sig själv hamna i ett underläge där man måste försvara sig. Potentiell dialog:
- Vi ska inte ha något vaccin.
- Jaha, varför inte det..? Det är nog viktigt att man vaccinerar för annars kan sjukdomarna börja spridas igen...
- Jo jag vet allt det där. Har du bevis för att vacciner är effektiva och säkra?
- Ja alltså det är ju tack vare dem som vi inte har sjukdomar idag!
- Fel, sjukdomarna vi vaccinerar mot försvann långt innan man började vaccinera mot dem. Idag har vi en massa andra neurologiska och immunologiska sjukdomar som har uppstått på grund av vacciner. Kan du skriva under ett papper på att du tar allt ansvar för eventuella biverkningar? Kan du skriva under på att vaccinet är 100 % säkert och effektivt?
- Det är inte riktigt så vi jobbar...
- Nej jag tänkte väl det. Därför ska vi inte ha något vaccin. Fråga mig inte fler gånger, det är bortkastad tid. Här kan du läsa på istället.
Och så har man lämpligen med sig Alan Phillips redogörelse om vaccinationsmyterna.

Om man nu inte vågar stå på sig kan man ta mesvägen. Jag har också tillämpat den innan jag helt slutade gå till rådgivningen. Mesvägen innebär att man skyller på att barnet är förkylt och att det är bäst att vänta lite med vaccinet. Så kan man hålla på länge. Tills man tycker att det bara är jobbigt att gå till rådgivningen och slutar med det helt...

Jag måste dock få framhålla att det finns undantag vad gäller pickatanter. Pickatanter är finlandssvenskt talspråk för... tja... en tant som sticker. Med spruta alltså. Många barn kallar rådgivningstanter för pickatanter. Ett föga smickrande nick om ni frågar mig. Hur som helst, min väninna ringde mig i vintras, glad och upprymd efter ett sedvanligt besök på rådgivningen. Det var samtidigt dags för en spruta till sonen, och då min väninna kom in i rummet och såg den förberedda sprutan sa hon ”Den där kan du lägga bort igen, vi ska inte ha något vaccin”. Varpå pickatanten UTAN ATT IFRÅGASÄTTA snabbt stoppade undan skiten igen. När besökstiden led mot sitt slut sa pickatanten: ”Får jag fråga varför ni inte ville ha vaccinet?” Min väninna svarade att hon insett att nackdelarna överväger eventuella fördelar. Och tanten svarade ”Jo jag vet. Det har jag också. Jag har knappt kunnat sova om nätterna de senaste veckorna på grund av alla små oskyldiga barn som jag tvingats injicera med Pandemrix. Jag har bara velat ropa till föräldrarna att de ska åka hem igen och strunta i vaccinet! Tidigare trodde jag att vacciner var bra, men i och med denna hysteri kring svininfluensan har jag insett att vacciner skadar. Alla vacciner.”

Förstå vilken hemsk situation en sådan människa befinner sig i! Det är flera hälsovårdare som talat om för mig att de är livrädda då de måste vaccinera. Och att de inte själva vaccinerar sina barn. Men om det kommer ut kan de bli av med sitt jobb. Vilken fruktansvärd värld vi lever i!

Så döm inte genast ut alla pickatanter. Det finns undantag. Men i egenskap av sitt yrke får de inte visa sin vaccinskepsis. Pejla läget lite försiktigt – märker tanten att du själv är vaccinskeptisk kan hon våga öppna sig. Är hon vaccinfrälst ska du komma ihåg att denna tant inte lärt sig något annat än att vacciner är bra. Hon är förd bakom ljuset och har inte läst ens hälften så mycket som du.

Dags f�r n�sta pandemivaccin

Wed, 07 Apr 2010 22:21:45 +0200

Igår när jag vittjade postlådan tillsammans med Hugo fick jag en obehaglig överraskning. Två stycken brev från universitetet i Tammerfors. Vad kunde det vara? Först tänkte jag att det kanske hade att göra med min skadeståndsansökan för Sagas tuberkulos, så jag slet upp det ena kuvertet genast. Ack så besviken jag blev! Det var ett finskt brev från Rokotetutkimuskeskus (=Vaccinforskningscentralen). De undrade om jag vänligen kunde upplåta mina barn som försökskaniner nu då de vill forska i ett vaccin mot den fruktade fågelinfluensan H5N1... Snacka om att vända sig till fel person..!

Här är min egenhändiga översättning av brevet:

Undersökning av H5N1-vaccin för barn och unga (6 mån-17 år)

Ärade föräldrar,

Fågelinfluensaviruset H5N1 kan fortsättningsvis orsaka en influensapandemi, och utvecklingsarbetet med vaccin mot denna sjukdom fortgår. Läkemedelsföretaget Baxter har utvecklat ett H5N1-vaccin i cellodling. Vaccinet har testats på vuxna, och det har visat sig vara effektivt (antikroppar har bildats). Biverkningarna har visat sig motsvara de vanliga vid influensavaccinering.

Det är nu meningen att experimenten ska fortsätta på barn och unga på så vis, att man trappstegsvis vaccinerar först 9-17-åringar, sedan 3-8-åringar, och slutligen 6-35 mån gamla barn. Till experimentet antas sammanlagt 400 personer i Finland.

Vi hoppas, att ert barn skulle kunna delta i experimentet.

I experimentet ges till en början två H5N1-sprutor med tre veckors mellanrum, samt en tredje booster efter ungefär ett år. För att bestämma nivåerna av H5N1-antikroppar tas blodprover av alla, både före och efter vaccineringarna. Möjliga biverkningar följs upp med hjälp av en vaccineringsdagbok.

Experimentet fortgår vid Tammerfors universitets vaccinforskningscentrals kliniker i Helsingfors, Esbo, Vanda, Tammerfors, Uleåborg, Åbo, Karleby, Kuopio, Björneborg och Seinäjoki. Kontaktuppgifterna till er närmaste forskningsklinik finns på andra sidan. Om ni vill ha mera info om experimentet, eller vill anmäla ert barn till experimentet, ber vi er att ta kontakt med er forskningsklinik.

Högaktningsfullt

Timo Vesikari

Professor, ansvarig läkare för experimentet

Ja - ska man skratta eller gråta? Jag kan inte bara acceptera sådant här. Det finns fullt med ovetande människor som kommer att haka på detta och gladeligen föra sina barn till närmaste klinik för att få GRATIS experimentvaccin mot fågelinfluensan. Tyvärr är det ju så att när något är gratis sätter vi vårt sunda förnuft till sidan och ska ha ha HA, bara för att det inte kostar något. Ett enastående erbjudande som man inte får missa! Hur många är det inte som "fyndat" på rea och sedan aldrig använt det där jättebilliga plagget? Men då det kostade så lite kunde man inte låta plagget hänga kvar i affären...

När Pandemrix skulle testas här i Finland köade föräldrar för att få sina barn injicerade! Alla som ville vara testobjekt fick inte ens plats! Ja det är så man skäms.

Uppstudsig som jag är skickade jag nyss ett mail till "min" forskningsklinik. Timo Vesikari behagade nämligen inte skriva ut någon mailadress. Här är mitt mail:

Till Timo Vesikari med personal

Jag fick igår (tisdag 6.4) två brev i vår postlåda från University of Tampere. Breven var identiska och enbart på finska. Det står att Ni fått våra kontaktuppgifter från befolkningsregistret, och där framgår det att vår familj enbart är svenskspråkig. Jag tycker det är besynnerligt att Ni inte sänder ut tvåspråkig information, utan istället två identiska finska brev i skilda kuvert. Det är dock inte språkfrågan jag tänker koncentrera mig på, utan sakfrågan brevet handlar om; nämligen forskning i H5N1-vaccin och Ert behov av experimentobjekt.

Jag har en del frågor som jag gärna vill ha svar på. Detta brev kommer jag att publicera i min blogg (adressen finns i signaturen nedan) och ser fram emot att även få delge mina läsare Ert svar.

1. På vad grundar Ni ert antagande om att fågelinfluensan (H5N1) kommer att bli pandemisk?
2. Vilket konserveringsmedel används i det vaccin Ni vill undersöka effekten av?
3. I undersökningen ger Ni tre sprutor av H5N1-vaccinet. Hur kan det komma sig att det behövs tre doser då det i normala fall brukar räcka med en spruta av influensavaccin (undantaget det dyra svininfluensa-vaccinet där tillverkarna förespråkar två doser)? Kommer vi framledes att behöva ta flera och flera doser av influensavaccin för att uppnå effekt? Varför det i så fall?
4. Ni skriver att möjliga biverkningar följs upp, dock skriver Ni inte under hur lång tid. Denna fråga är av yttersta vikt då det finns biverkningar från vacciner som inte yppar sig förrän efter många år. Ett sådant exempel är alla tumörer som visat sig innehålla apviruset SV40 från kontaminerat poliovaccin. Hur många år efter de tre försöksinjektionerna på barn tänker Ni följa upp deras hälsa innan Ni släpper vaccinet fritt på den finska marknaden?
5. Ni skriver att test på vuxna visar att vaccinet är effektivt eftersom antikroppar bildats. Antikroppar i blodet är dock ingen garanti för att man inte ska insjukna, eftersom dessa enbart ansamlas runt inkräktarnas ytproteiner och punktmarkerar dem. Det är det övriga immunförsvaret (makrofager, leukocyter, lymfocyter etc.) som arbetar med att bryta ner de främmande mikroorganismerna. Om detta övriga immunförsvar är utslaget av allehanda gifter såsom kvicksilver, aluminium, formaldehyd och andra kroppsfrämmande ämnen som ingår i vacciner spelar det föga roll att man har antikroppar i blodet. Kommentarer till detta?
6. Ni skriver att biverkningarna motsvarar andra influensavaccins biverkningar. Det är många som inte känner till vilka biverkningar ett influensavaccin har. Varför skriver Ni inte ut dem i brevet? Ni kunde i alla fall nämna några exempel såsom kramp, yrselattacker, förlamning och död.
7. Vad har Ni för handlingsplan gällande de barn som under experimentet kommer att skadas?
8. När Sverige testade det nya kikhostevaccinet som infördes på 1990-talet dog 46 barn, trots att man räknat med ”bara” 20 döda. Hur många döda har Ni räknat med i Ert test? Vilken ersättning kommer föräldrarna till de döda barnen att få?
9. År 2006 publicerades i Cochrane-databasen en systematisk sammanställning av 51 separata studier omfattande en kvarts miljon barn och deras respons på influensavaccin. Resultatet blev att vaccinet inte gav bättre skyddseffekt än sockerpiller, det vill säga lika många vaccinerade som ovaccinerade insjuknade. På sidan 15 i denna fil illustreras detta faktum: http://genesgreenbook.com/resources/Natural_Infectious_Disease_Declines_Immunization_Effectiveness.pdf
Har Ni kommentarer till detta?
10. Kommer Ni att upplåta Era egna barn som försökskaniner?

Jag kan samtidigt meddela att jag inte upplåter mina egna barn som försökskaniner.

Hälsningar Linda Karlström

Mina landsfränder med barn i familjen har säkerligen fått samma brev i dagarna. Jag vill uppmana er att ifrågasätta detta förfarande. Om ni inte själva vill författa ett mail är ni välkomna att använda mitt upplägg ovan!

Ska bli väldigt intressant att se om vitrockarna göre sig besvär att svara på mina frågor. Om det nu finns någon som kan svenska vill säga... för jag skrev enbart på svenska. Lite provokativ måste man ju få vara;)

Mitt livs f�rsta blogginl�gg

Wed, 31 Mar 2010 11:58:17 +0200

Ja, på sätt och vis skriver jag historia nu. Det unika ligger inte i att skriva blogginlägg, utan det anmärkningsvärda är snarare att jag hittills i mitt snart 33-åriga liv (var tvungen att tänka efter lite där) aldrig bloggat. Snacka om att vara ute. Men nu är jag inne!

Det är en stor ära för mig att få blogga på Alternativjournalen, sida vid sida med så många kända personligheter. Om inte Kloka gubben frågat chans på mig hade jag nog aldrig kommit mig för… Tack Ulf!

Jag vill börja med att berätta lite mer om min bakgrund och mitt radikala ställningstagande mot vacciner. Jag har tre barn; Saga, Sigrid och Hugo. Flickorna fyller fem respektive tre år i maj, och Hugo blir ett på skärtorsdag. Av dem är det tyvärr bara Hugo som är helt ovaccinerad. Jag har nämligen fått lära mig den hårda vägen vad vacciner ställer till med. En gång i tiden var också jag vaccintroende, och trodde att jag gjorde vad som var bäst för min äldsta dotter. Punktligt fick hon sina vacciner som ingick i det nationella vaccinprogrammet, vilket innebar tuberkulosvaccin på BB, Pentavac (difteri, polio, stelkramp, kikhosta och HiB) vid 3, 5 och 12 månader samt MPR-sprutan vid 18 månader. Efter MPR på hösten 2006 var Saga sjuk hela vintern – det ena avlöste det andra och stackaren hostade tills hon spydde stup i kvarten. På försommaren, då hon äntligen tycktes frisk från alla ihållande infektioner, upptäckte vi en stor knöl på hennes bröstkorg. Och det var här familjen Karlströms mardrömslika berg- och dalbana började. Det är som ni säkert förstår en lång historia, och jag gör det lätt för mig och hänvisar er hit för att läsa en kort sammanfattning av mardrömmen.

Det jag vill skriva lite mer om är mardrömmens efterdyningar. Det var nämligen så att ingen enda läkare eller annan som var inblandad i Sagas sjukdomshärva någonsin ursäktade sig, beklagade misstaget eller talade om för oss att vi har rätt till skadestånd. Vi var ju naturligtvis överlyckliga och – konstigt nog – tacksamma över att Saga inte hade cancer utan ”bara” en biverkning från Calmettevaccinet. Det var bakom denna ridå som också vitrockarna gömde sig. De var lika glada de! Vem kom väl på i denna fröjdens stund att börja anklaga någon, ifrågasätta systemet eller avkräva skadestånd? Och då fanns det ju ingen orsak för läkarna att släta över fadäsen heller, eftersom någon sådan inte tycktes existera.

Ett par veckor efter att vi kommit hem från Uleåborg började jag dock ilskna till, och ringde upp överläkaren för att fråga hur i allsin dar de kunde göra en sådan feldiagnos med sådan tvärsäkerhet. Var det första gången de stött på ett dylikt fall? ”Neeej, inte alls!” försäkrade den finska läkaren lugnande. På detta vis ville hon släta över vårt fall, men jag anser att hennes ”lugnande” svar hade precis motsatt effekt. Jag var inte tillräckligt stark och påläst då att ställa henne mot väggen, och situationen försvårades av att jag inte fick använda mitt modersmål. Så många frågor förblev obesvarade. Och jag, min dumskalle, trodde att det blott och enbart var detta vaccin mot tuberkulos som uppenbarligen kunde ha farliga biverkningar… De andra vaccinerna var naturligtvis säkra och effektiva – det vet man ju. Det har man ju lärt sig och vuxit upp med. Vacciner räddar liv och detta var bara ett tillfälligt misstag som berodde på att den inhemska produktionen upphört och man därmed blivit tvungen att importera ett danskt tuberkulosvaccin som visat sig ge mycket biverkningar. Den förklaringen tillfredsställde mig med råge, och så gick jag och tog första Pentavac åt lillasyster Sigrid. Ja. Ni läste rätt. Hur dum får man bli?

När vi var på rådgivningsbesök hösten 2007 tyckte hälsovårdaren att det kunde vara en bra idé att ge Saga influensavaccin. För att säkerställa sig om att inga kontraindikationer förelåg med tanke på hennes reaktion mot Calmettevaccinet ringde hälsovårdaren upp Institutet för hälsa och välfärd (THL). Lustigt nog satt THL-tanten som svarade med Sagas papper framför sig! Hon sa att de aldrig kunnat föra in biverkningsrapporten i systemet eftersom anmälan saknade underskrift från föräldrarna! Detta var många månader efter att vi varit i Uleåborg! Ingen hade begärt våra underskrifter på någon biverkningsrapport. De hade tydligen varit vänliga nog att göra en anmälan från sjukhuset, men förbisett den lilla detaljen att be oss underteckna hela pappret. Med flit? Ja det lär ingen få veta. Om inte jag varit så idiotisk att jag funderat på influensavaccinet är det möjligt att detta aldrig uppdagats, och Sagas vaccinskada hade aldrig förts in i något register.

Vi fick pappren per post och kunde skriva under dem. Och där kunde historien ha slutat. Och jag kunde ha fortsatt vaccinera Saga och hennes lillasyster lika blint troende på våra självutnämnda förmyndare. Det var inte förrän jag fick ett brev med en förfrågan om jag ville placera Sigrid i en testgrupp för vattkoppsvaccin som varningsklockor började ringa. Forskningsinstitutet frågade bokstavligen om jag kunde upplåta mitt barn som försökskanin! Och till råga på allt för en fullständigt ofarlig barnsjukdom! Då fattade jag luren och ringde en näringsterapeut som jag hade förtroende för. Och hon blev arg. Och avrådde mig å det bestämdaste. Hon sa några raka ord om vacciner och jag blev alldeles förfärad och ville veta mer.

Samma dag inhandlade jag boken Friskare barn av Peter Wilhelmsson. Och den natten satt jag uppe och grät. Ju mer jag läste, desto mer förfärad blev jag. Det kändes som om mattan drogs bort under mina fötter och allting snurrade framför ögonen. Jag var grundlurad! Hela mitt liv hade jag gått på en nit! Ni vet den där filmen som handlar om en man som hela sitt liv deltar i en dokusåpa utan att veta om det? Kan inte komma på namnet nu. Men i alla fall, filmen slutar med att han öppnar dörren till den riktiga världen, och kliver ut från den iscensatta värld där han bott och levat hela sitt liv under överinseende av alla andra. Utan att han själv vetat om det. Så kände jag mig den där natten. Ridån drogs undan för mina ögon och jag insåg vilken idiot jag varit. Jag hade låtit mig manipuleras, jag hade spelat med som en nickedocka naivt troende att myndigheterna värnar om medborgarnas bästa.

Jag visste på en gång, att detta var något jag ville jobba med. Flera måste få veta! Jag skulle aldrig kunna leva med mig själv om jag inte bidrog med att sprida den information som jag nu fick veta alldeles för sent. Tänk om något barn i min närhet skadades och jag hade kunnat förhindra det genom att berätta om vaccinernas risker? Men jag måste få mera kött på benen. Så jag började läsa. Allt jag kom över. Först nu insåg jag vidden av Internet och vilka fantastiska möjligheter till kunskapsspridning det erbjuder. Och när jag så tog lappen från munnen i somras, då historien om Saga publicerades i två lokaltidningar, fick jag även bli varse alla rumpnissar som vägrar ta till sig information. Detta är för mig oförståeligt – hur i all världen anser man sig ha råd att inte lära sig mer om vacciner? Det handlar om de egna barnens liv! Bokstavligt talat!

Nu förstår jag lite mera varför det ofta råder en inbyggd motvilja att som förälder ta till sig information om vaccinernas enorma skadeverkningar. Det smärtar nämligen att inse att man tillfogat sina barn potentiell skada. Det är skönare att inget veta. Enklare att bara följa med strömmen. Tacksammare att inte behöva försvara sitt avvikande förhållningssätt. Och tryggare att veta att barnen inte kan bli sjuka – de är ju skyddade tack vare vacciner… Så tror man och det är och förblir mångas förbannelse.

Men det är ännu mer smärtsamt att med egna ögon tvingas beskåda sitt eget vaccinskadade barn. Att se detta oskyldiga barn lida, för att det litade på att föräldrarna gjorde vad som var bäst då de i god tro gick till rådgivningen för att få den där sprutan, är mångas ofrivilliga vardag. Världen är full av föräldrar som vittnar om hur deras barn vaccinerats bort. Låt dig inte bli en av dem! Ta reda på fakta innan det är för sent! Det är det värt, trots att det smärtar.

Tro mig – jag vet.