Vårt behov av granskning

Att makthavare måste stå under ständig granskning är självklart i ett demokratiskt samhälle. Olika konstruktioner för detta ändamål är grundlagsfästa - i Sverige genom fria val och riksdagens makt att avsätta och tillsätta regeringar, genom yttrande-, press- och offentlighetsprincip, samt genom myndigheternas från den politiska maktens självständiga ställning, osv. Som en förstärkning av detta finns därtill ombudsmannasystemet, som vid behov och misstanke ska ge medborgarna en gräddfil in i förvaltningsapparaten.

Dessa demokratiska redskap har emellertid åtskilliga år, delvis århundraden, på nacken. Svarar de då mot dagens behov och situation? Tyvärr inte.

Myndigheternas lagstadgat självständiga ställning mot de folkvalda har nämligen kommit att innebära osjälvständighet gentemot andra mer, mindre eller inte alls demokratiskt-valda maktcentra. Det tar sig ofta uttryck i osynliga lojalitets- och personband, informella karriärvägar, vänskapskorruption och klanbildning mellan politisk makt, myndigheter, massmedia, företag och numera inte minst överstatliga organ och s k NGO.s. Inte sällan uppmuntrar själva organisationsstrukturen och dess finansiering till att bilda och befästa helt ogenomskinliga intressekonglomerat, som när det gäller t ex Läkemedels- och Livsmedelsverk.

Den representativa demokratin blir allt mindre representativ och allt mindre demokratisk när lobbyorganisationer och sådana konglomerat ersätter folkrörelsernas traditionella inflöde till det politiska systemet. Den ”allmänna opinion” som tänkts leda och styra det demokratiska samhället blir därmed snarare objekt än subjekt i ”opinionsbildningen”. Den enskilde utsätts ständigt för en växande propaganda som han själv måste finansiera men som inte svarar mot hans egen uppfattning. När de skattefinansierade opinionsbildarna fullbordat sitt värv kan medborgaren dock inkallas för att med sin formella demokratiska röst bekräfta att de åter lyckats.

Utvecklingen tydliggörs också genom övergången från styrelse- till tjänstemannastyrning i myndigheter o företag, där sociala nätverk numer kommit att utgöra det viktigaste tecknet på vad som förr kallades "förtjänst o skicklighet". Denna ”nätverksstyrning” har ytterligare uttunnat möjligheten till demokratisk styrning av förvaltningsapparaten ”uppifrån” och bidragit till ogenomskinliga bonus- och beslutssystem.

Den ”tredje statsmakten” -media - har därtill närmast integrerats i de två övriga genom intressekonglomerat, uttunnad journalistisk kompetens och kurage, samt ekonomiskt beroende - presstöd, annonsintäkter, informationsläckor, kändisintervjuer, anslagsbeviljanden osv. Den ”mikrofonställs-journalist” som troddes ha dött ut under de tre O:nas tidevarv har fått en gyllene renässans, och kan nu dagligen beskådas - men inte som tidigare i andäktig utfrågning av ministrar och statschefer, utan av myndighetsföreträdare, experter och forskare ur intressekonglomeraten.

Vem granskar vem?

Den gamla motsättningen mellan poltik och näringsliv tycks alltmer ha spelat ut sin roll när partierna snarast tävlar om vem som är bäst på att stödja näringslivet. Tanken att politiken automatiskt skulle utgöra ett tillfredställande kontrollorgan för företagens uppförande borde, bl a efter olika Bofors- och JAS-affärer, ha utmönstrats ur seriösa sammanhang. Men allt oftare finner också den enskilde medborgaren sig kämpa med ett växande antal åsiktsmässigt sammansvetsade organisationer vilka alla anser sig företräda honom och tillvarata hans intressen.

I det samhälle vi i dag lever ger informationskontroll och kunskapsövertag mer reell makt än formella demokratiska mandat. Den allt viktigare demokratiska frågan blir alltså vem kan sätta emot när även demokratins granskare - forskare, myndigheter och massmedia - agerar i egen sak och bildar gemensam front!?

Även inom t ex public service-media anses det uppenbarligen i dag helt legitimt att fatta policybeslut om "vilken linje man ska stödja" när det gäller kontroversiella frågor. Allt oftare finner man en osynlig medial regi där skiljelinjerna inte längre går mellan olika likaberättigade uppfattningar, utan mellan den korrekta, vetenskapligt belagda uppfattningen och illegitima, konspirationsteoretiska och pseudovetenskapliga skojare.

Amatörforskningen minskade utrymme diskuterades i Vetandets Värld för ett par veckor sedan. Även om här konstaterades att åtskilliga banbrytande vetenskapliga upptäckter i historien skett genom amatörforskare - t ex Charles Darwin - så räknar man kallt med att amatörforskningen är under utdöende i takt med den akademiska forskningens specialisering. Att en sakkunnig, specialiserad och intresserad allmänhet skulle utgöra en demokratiskt nödvändig motvikt mot en akademisk elits informationskontroll och kunskapsövertag är alltså helt otänkbart när professionella granskare får granska varandra. Vi lever tydligen redan i de bästa av världar.

Ändå borde enbart det senaste årets erfarenheter av klimatforskning, vaccinkampanjer och säkerhetspolitiska bluffmakare ( med bl a Tony Blairs erkännanden i åtanke) utgöra ilskna varningssignaler, som tyder på behovet av att komplettera specialistkunskap med stora doser sunt förnuft. Om sådant ännu står att finna.

-------

Behovet av

Text: Ulf Brånell

8 april 2010

Skriv kommentar