FÖRSTASIDAN
Naturmedel och hjälpmedel för egenvård och behandling.
WEB-kurser mm
Egna och andras böcker
Naturmedcinsk mottagning i Göteborg och Trädet utanför Falköping.
Nyheter
Ulf Brånell
Alternativa perspektiv på vår historia- del 2
Det engelska mysteriet är inget mysterium alls
Stenmonumentens principiella funktion börjar nu förhoppningsvis klarna. Vi pekade i föregående artikel ut tre områden: Falköpingsslätten, Håslövsområdet i SV SKåne och Göteryd i Småland med koncentrationer av stenmonument på geografiska "vattendelare", dvs naturliga hinder mellan farleder på inlandets vattendrag. Monumentens funktion har sannolikt varit att - enligt i dag obekräftade tekniska principer - dra grundvattnivån uppåt, för att på så sätt hålla ytvattendragen fyllda och segelbara.
Nu kan vi alltså övergå till att studera andra monumentala stenbyggen i Europa från samma tid: Det mest välkända området torde vara Salisbury Plain i England, med bl a det unika Stonehenge och de enorma stencirklarna i Avebury ett par mil norr därom.
Att långväga vattentransporter var en realitet redan vid denna tid (3000 f Kr- ) erkänns av den traditionella arkeologin, som undantagsföreteelse, t ex för att förklara hur Stonehenge kunnat byggas med stenar som bevisligen hämtats från Wales.
(Bild: G Hawkins )
Däremot har den akademiska arkeologin ingen acceptans för vår alternativa tolkning - dvs att den nordeuropeiska civilisationen vid denna tid vilade just på handel, sjöfart och industri, och att de stenlämningar vi finner är primärt rester av sådan verksamhet, inte av vidskepliga myter och riter.
Under lång tid fanns en landförbindelse mellan nuvarande England och Frankrike, vilken utgjorde ett effektivt seglingshinder mellan Nordsjön och Atlanten. Även efter den havsnivåhöjning som skapade Engelska Kanalen bör sjöfarten ha varit extremt farlig med stora tidvattenvariationer och starka strömmar skapade därav. Det måste alltså ha funnits starka motiv att etablera en östvästlig farled via floder och insjöar. En sådan fanns också – men med en vattendelare just vid Aveburyområdet, mellan mot öst och mot väst rinnande floder (numera närmast uttorkade träskmarker). Om den skulle praktiskt kunna utnyttjas, så krävdes alltså någon form av vattenregleringsanläggning, sluss, just här.
De ”magiska” stencirklar och s k processionsvägar som fortfarande kan beskådas i detta område kan enkelt tolkas just som resterna av en sådan slussanläggning. Liksom i Falköpingsområdet finns här gott om s k stenkammare, vars funktion antas ha varit att dra grundvatten mot ytan och därmed höja vattenstånd och -flöde i ytvattendragen.
Bild: Den principiella konstruktionen av ”slussen” vid Avebury, där den enorma stencirkeln på höjden i norr utgjorde stommen i ett vattenmagasin, som kunde avvattnas valfritt öster eller väster om en fördämning vid Silbury Hill. (Se även den inledande bilden ovan som visar en rekonstruktion av den vallanläggning som omgivit stencirklarna)
Bild: Denna karta från sjuttonhundratalet illustrerar vilken betydelse de segelbara vattenlederna fortfarande tillmättes dåtidens samhälle. Märk särskilt hur Avebury-områdets funktion som vattendelare markerats med tecknade berg o kullar.
Stonehenge kan ha haft en liknande funktion som Avebury, dvs ett vattenmagasin byggt runt ett källflöde / i dag uttorkat, troligen inuti det i dag synliga stenmonumentet / och med avvattningskanaler för att möjliggöra slussning i nedanför liggande vattenleder. Den påstått mystiska s k hälstenen i "processionsvägens" mitt kan enklast förstå som en rest av den fördämning som måste ha behövts för att reglera vattenflödet i flodsystemet nedanför.
Liksom i fallet med de svenska anläggningarna fanns påtagliga ekonomiska intressen bakom tillkomsten av denna infrastruktur: Både Cornwall och Wales har extremt rika mineraltillgångar, och inlandsfarleden över Avebury bör ha kunnat frakta sådana tillgångar österut via Thames till destinationer längs Nordsjökusten – dvs mot samma område som mineralerna från Östersjöområdet bör ha färdats.
Om mineralerna från Cornwall och Wales skulle transporteras västerut vore ju en inlandsfarled österut helt poänglös. Spåren såväl från Skandinavien (se föregående artikel) samt från England pekar alltså mot samma centralområde - dvs Nordsjön och möjligen den holländska kusten.
--------------
För mer ingående förklaringar se Stenarv
Tidigare avsnitt: Ett besök på Falköpingsslätten
Dela denna sida med andra!
|
Utskriftsvy
|
Hej Ulf
Kom just över en bok av Erlingsson på engelska där Irland utgör centralområdet i det gamla Atlantis. Stora delar av riket hamnade under havsytan men centrum bestod. Jag tror den passar in utmärkt på dina teser om både vattenkultur och översvämningarna med Tsunami strax efter nedisningens slut.