Alternativa perspektiv på vår historia - del 1

När inlandsisen drog sig norrut runt 10 000 år f Kr efterlämnade den på Falköpingsslätten dels några utspridda platåberg dels ett från början kalt, men snart allmer frodigt deltalandskap. För att beskåda detta område tar man i dag bilen upp till den lilla parkeringsplats som iordningställts på Mössebergs östra sida, varifrån man har en god utsikt västerut över såväl dagens bördiga Falköpingslätt med dess platåberg som den lilla staden med kyrkspiror och villaträdgårdar.

Inom det landskap man överblickar härifrån uppfördes runt 3000 f Kr nästan 300 s k stenkammargravar, bland de första byggnadsverken på vår kontinent.

Fantasifulla illustrationer i turistkontorets broschyrer och på anslagstavlor utmålar hur stenålderns byggmästare med oxar och mannakraft långa sträckor släpat och staplat stenblock om flera ton för att bilda märkliga konstruktioner och   åstadkomma hedersamma förvaringsplatser för sina döda anfäder. På vägen ned från Mösseberg kan man lämpligen vika några hundra meter in mot centrum för att finna några  välbevarade exemplar med imponerande takblock i tiotonsklassen.

Denna byggnation blir inte mindre märklig om man beaktar hur Falköpingsslätten måste ha sett ut vid denna tid: Dagens slättlandskap är nämligen inte endast naturens verk, utan resultatet av intensiv torrläggning och dränering, för att åstadkomma jordbruksmark anpassad till dagens jordbruk och dess maskiner. En bättre bild av förhållandena för femtusen år sedan kan man i dag få genom att t ex vid påsktid styra kosan någon mil norrut mot Hornborgasjön.

Denna s k sjö är en sista rest av det tidigare träsklandskap som måste ha täckt praktiskt taget hela området mellan platåbergen, och som efter ett antal konfliktfyllda och misslyckade dräneringsförsök under senare tid nu åtminstone delvis återställts till våtmark. Ännu så sent som vid förra sekelskiftet hade tolv familjer sin bärgning genom fiske i denna träsksjö, i dag är fisket dock upplåtet åt det besökande fågellivet.

Det finns goda skäl att besöka Hornborgasjön just vid påsktiden, eftersom tiotusentals flyttande tranor och andra storfåglar då också brukar göra en mellanlandning där – en märklig och fascinerande upplevelse för såväl syn som hörsel. Vårfloden och översvämningarna vid Hornborgasjön kan alltså ge en viss uppfattning om hur hela slättlandskapet tedde sig vid den tid då det begav sig, inte bara geografiskt, utan även vad gäller flora och fauna.

Svårare är emellertid att föreställa sig hur forntidens förment primitiva och redskapslösa bebyggare lyckades släpa och hantera stenblock om tio ton eller mera genom detta landskap – med mannakraft eller med hjälp av de små och spinkiga kreatur som kan ha varit föregångare till dagens välnärda boskap. Man kunde därför möjligen tänka sig att man då sökte byggplatser högt uppe på de stora platåbergen - men nejdå – de flesta s k stenkammargravar tycks i stället ha legat nära vattenlinjen, i en zon där vattenståndet ömsom bör ha legat över och ömsom under bygget. Uppgiften torde vara svårbemästrad redan på fast och torr mark, stående till knän eller lår i träsk och gyttja måste den ha varit helt omöjlig.

Ändå är detta just vad våra arkeologer och turistbyråer har att berätta. De enstaka skelett som påträffats i stenmonumenten ser emellertid rätt normala ut, ingenting tyder på att de härstammat från Kalle Anka eller någon annan varelse med simfötter, inte heller från jättar med övernaturliga kraftprestationer på programmet.

Ungefär någon mil söderut från Mösseberg övergår Falköpingsslättens kalkgrundsplatta till urberg, en gräns som dock inte är synlig under täcket av skog och åker. Här påträffar vi också en av de troligen tidigaste men senast upptäckta s k stenkammargravarna – den s k Slutarpsdösen. Dess likaså imponerande takblock är i dag helt omgivet av torvåker vilket tyder på  att den vid byggtiden helt omgavs av våtmarker. Liksom några andra monument belägna på liknande sätt ger den övertygande indicier på att stenblocken måste ha forslats på plats med någon annan metod än släpning och rullning.

Den endast ett par meter långa Slutarpsdösen innehöll då den påträffades orörd 1910 inte desto mindre mer än trettio kroppar av varierande ålder och kön, instuvade närmast huller om buller. För den som föreställt sig att stenmonumenten byggdes för att hedra och ära stamhövdingar eller andra högaktade medlemmar i dåtidens samhälle är detta en rätt besvärande omständighet.

Det finns förvisso andra stenmonument där kroppar arrangerats i rätt prydliga former, men minst lika ofta tycks kropparna i stenkamrarna varit utsatta för omfattande för att inte säga vårdslös hantering, eventuellt styckning och sortering av kroppsdelar, ibland bränning, och dessutom inte så sällan förvarats tillsammans med delar från tama och vilda djur. Somliga monument ( mest i Skåne ) verkar ha använts kontinuerligt under flera hundra år medan andra verkar ha byggts för att användas endast en kort period eller en enda gång.

Efter denna lilla utflykt kan det vara läge att summera dagens iakttagelser över en kopp kaffe, intagen någonstans med bra utsikt, t ex på den kyrkliga sommarserveringen på Mössebergssluttningen. Lämpliga frågor att fundera över kan vara t ex

1) Om nu stenmonumenten inte släpades och rullades på plats över sankmark och gungflyn, hur hamnade de då där de är?

2) Varför tycks de i regel ha byggts i strandzonen av dåtida vattendrag?

3) Om nu stenmonumenten inte byggdes främst för att hedra och ära uppsatta enskilda personer, vilken funktion hade de då?

4) Det finns fler områden i Sverige med stenmonument från denna tid, men de i Falköpingstrakten verkar ha byggts under en mycket kort period och med ojämförligt större täthet och samordning. Vad kan ha gjort det så attraktiv att bygga stenmonument just i denna trakt?

5) Varför är vartenda ett av de trehundra monumenten byggt just på den tresidiga kalkgrundplattan mellan Falköping, Skara och Skövde, medan inte ett enda hamnat utanför denna? (Än märkligare synes detta eftersom även övriga stenmonument i landet från denna tid förlagts på begränsade områden med kalkstensgrund ( Öland, Skåne, Omberg) (Undantag för Västkusten där kalkstensgrund helt saknas ).

Mina egna svar på ovanstående frågor:

1-2) I de allra flesta fall bör stenblocken ha flottats på plats. Detta har i sin tur förutsatt att byggarna hade förmåga att reglera vattennivån i landskapet, bl a genom fördämningar och flottrännor.

3 ) Stenmonumenten ingick i vattenregleringsystemen, troligen genom att höja grundvattenståndet i landskapet, dvs att ”dra” grundvatten uppåt och bidra till att fylla ytvattendragen, åtminstone tidvis. ( De tänkbara teknologiska principerna för detta är beskrivna av Viktor Schauberger). Därmed fyllde de en funktion för såvål transporter som t ex energiförsörjning o industri.

4) Vid denna tid (efter istid och med måttlig landhöjning) genomkorsades Sverige av segelbara vattenleder mellan Kattegatt-Vänern -Vättern-Östersjön , som passerade strax norr om Falköpingsslätten ungefär med den dragning som Göta Kanal har i dag. Denna vattenled utgjorde då den enda segelbara förbindelsen mellan Nord- och Östersjön, eftersom det då fanns en hindrande  landbrygga mellan Själland och Skåne.

Strax söder om Falköpingsslätten erbjöd Ätran också en segelbar vattenled söderut mot Hallandskusten. Själva Falköpingsslätten kunde dock passeras av båtar endast vid mycket höga vattenstånd i befintliga vattendrag.

Skiss över Skandinaviens Geografi ca 3-4000 f Kr. OBS landförbindelse ( = seglingshinder) Själland-Skåne. På kartan har även i Sydvästra Skåne markerats en antagen segelled över Håslöv, vilken likaså omgärdas av talrika stenmonument av samma slag som på Falköpingsslätten.  OBS att även här ligger alla stenmonument intill strandlinjer och vattendrag.
kryss = stenmonument
pil= segelbar farled

Den successiva landhöjningen kan vid 3000 f Kr ha blivit ett akut problem för sjöfarten, som framtvingade tekniska lösningar för att säkerställa segelbarheten . Byggandet av stenmonument på Falköpingsslätten / med deras antagna funktion att höja vattenståndet / hade alltså till primärt syfte att öka segelbarheten i de mindre vattendragen här. Detta öppnade skyddade insjöfarleder i nord-sydlig riktning längs Ätran, betydligt mer lämpade för småbåtstrafik än den öppna Bohuskusten och Kattegatt.

Funktionen av dessa farleder nord-syd och öst-väst var primärt att möjliggöra transport av malm, mineraler och metaller från otillgängliga malmtillgångar i Dalarna/Bergslagen via Östersjön och Bråviken samt från Vänerkusten mot ekonomiska centra i Danmark och västerut. Att öppna Falköpingsslätten för båttrafik ingick i en samlad planering för att exploatera naturtillgångarna i ett jungfruligt Mellan- och Nordligt Sverige. Troligen kom Falköpingsslätten då vid denna tid ( Ca 3000 f Kr ) att bli ett område för omlastning, handel och bearbetning av malmer och mineraler.

Bild: Sedimentär (rikligt vattenförande) berggrund /Sand- o kalksten/

5) Till skillnad från t ex urbergs-berggrund innehåller kalkstensberggrund stora håligheter och porer med stor vattenförande kapacitet. Om man disponerar en teknik för att ”dra grundvatten uppåt” har den tekniken naturligtvis störst användning där berggrunden är rikligt vattenförande, och ingen användning där vatten i berggrunden saknas.

Summering

Det primära syftet med sjöfarten här vid denna tid ( runt 3000 f Kr) var att tillvarata mineral- och malmfyndigheter, fr a silver och guld, (Bergslagen, Dalarna, Kongsberg) för utskeppning till Nordsjöområdet. De stora koncentrationerna av stenmonument från denna tid återfinns på kalkstensberggrund på Falköpingslätten, samt i södra Skåne. Deras främsta funktion och lokalisering syftade till att öka segelbarheten i de vattendrag som ledde mellan Nord- och Östersjö-områdena.

Därutöver finns spridda stenmonument och ansamlingar därav längs den svenska västkusten samt Öland o Gotland. De bör ha haft betydelse för vattenförsörjning till småskalig industri och mindre segelleder.

En ungefärlig idé om mineraltillgångar, farleder och megaliter under denna period kan fås av kartan nedan. Samtliga stenmonument från perioden 3000-2500 f Kr är alltså belägna längs de farleder som behövts för mineralexploateringen. Koncentrationerna vid Falköping, Orust och södra Skåne är belägna där flera sådana farleder sammanstrålar, dvs lämpliga platser för omlastning och bearbetning.  Det bör också kanske påpekas att kalksten sedan urminnes tid är en viktig råvara i samband med malmbearbetning och mineralutvinning. 

Under det följande årtusendet öppnades genom land- och havsnivåförändringar en segelbar förbindelse även genom Öresund. (OBS att avsevärda geografiska förändringar skedde under den diskuterade perioden pga land- och havsnivåförändringar )

För att exploatera de rika mineraltillgångarna (guld, silver, järn) i småländska höglandet krävdes likaså segelbara leder från Taberg och söderut dels mot Kristianstadbukten dels mot Laholmsbukten. Dessa farleder behövde passera en högplatå vid Göteryd , öster om Ljungby, där också Sveriges största koncentration av s k hällkistor återfinns, byggda vid en senare tidpunkt, troligen runt 2000 f Kr. Troligen har dessa hällkistor haft samma funktion som stenkammargravarna, dvs att höja vattenståndet och vidmakthålla segelbarheten i farlederna just över den vattendelande högplatån.

Det alternativa perspektivet jämfört med det traditionella

Detta perspektiv på vår förhistoria skiljer sig på de flesta punkter från det traditionella - dvs att enskilda grupper av  primitiva jägare och fiskare successivt invandrat söderifrån (mestadels till fots), blivit bofasta och övegått till jordbruk.  I stället tyder mycket på att Sverige tidigt koloniserades av en sammanhållen och avancerad civilisation med sjöfart, industri och handel, och under lång tid mest tjänade som råvarukälla.

Någon sådan civilisation verksam i Europa vid denna tid,  känns den akademiska historieskrivningen överhuvudtaget inte vid. Men i fortsatta avsnitt av denna artikelserie ska  vi visa på fler tunga indicier på dess existens.

-----------

Ref: För mer ingående förklaringar se Stenarv

Nästa avsnitt:  Den engelska mysteriet - Om Avebury och Stonhenge.

Skriv kommentar

Namn/signatur:

Skulle vilja bidra med en alternativ tolkning av vad möjligen dessa stenar gjorde där. Enligt t.ex. Anastasia i bokserien med liknande namn av Vladimir Megré som jag varmt kan rekommendera, (www.ringingcedars.com) och enligt t.ex. David Wilcock (som jag också kan rekommendera)(www.divinecosmos.com) så agerade Dolmens, megaliter och andra liknande stenstrukturer som spirituella förstärkare och meditationsplatser med mera. Detta kanske för nyttjande i brukande av jord och bosättning som möjligt kunde infuseras med mer spirituell kraft som i sin tur bidrog till bättre vattenkvalité, grödor och mer brukbar jord, och möjligen mer harmoniska hem? Kanske även att dessa platser användes och minskade risken för sjukdomar då hälsan hölls i högre form tack vare den spirituella infuseringen som ficks naturligt på dessa platser och genom upprättandet av dessa stenmonument. Så om nu man bröt mineraler i olika former där kanske folken använde sin (i dagens samhälle nu förlorade) spirituella kunskap om sambanden mellan de ej synliga dimensionerna och de fysiska materiella planen vi upplever som livet här för att förbättra levnadsvillkoren och möjligheterna för att bättre bo, leva och bryta malm vid dessa platser? Det finns en del forskning som gjorts och görs idag (t.ex. i ryssland)på kopplingen mellan medvetenhet, spirituell koppling och den materiella världen vi lever i. Finns vidare intressanta sammanträffanden om man tittar på många av de platser som innefattar spirituella platser och kalkstensgrund. Speciellt tydligt är väl detta i England då det finns en "bälte" av heliga platser (tempel, kyrkor, stenstrukturer som t.ex. stone-hedge) som sträcker sig nord-ost till syd-väst genom landskapet. En stor del av detta bälte genomsyras av kalksten om jag nu minns rätt (såg bland annat detta i en intressant dokumentärfilm som behandlade fenomenet sädescirkar betitlad Crossovers from another dimension. Men finns även referenser från David Wilcock.)

Det är spännande tider vi lever i, och jag önskar er alla en underbar och lycklig helg och en kärleksfull, harmonisk och givande livsupplevelse!

Postat av Johan den 8 juli 2010

Länken till TV-programmet om Döserygg är http://svtplay.se/t/102814/vetenskapens_varld

Såg programmet på SVTplay i kväll, tack för tipset. Mycket riktigt - jag nämnde Håslövstrakten i den första AJ-artikeln - har den sk processionsvägen också den sträckning en kanal borde ha för att seglarna ska kunna tvära förbi den tidigare landförbindelsen mellan Skanör och Danmark. Och rapporten att det inte finns en enda stenåldersbosättning i det här området borde väl ändå få forskarna att ta sig en funderare över varför man sökte sig hit med de döda (om det nu ö h t funnits döda människor i Håslövdösarna) - ... men inte då.

Postat av Ulf den 5 maj 2010

Jag har läst Stenarv förut och ser att du skriver om det i Alternativjournalen. Såg också "vetenskapens värld" och de pratade om skånska "döserygg". De pratade om en lång processionsväg omgiven av "manshög träpalisad".

Jag gissar att du skulle tolka det som en vattenled. Och jag tycker det känns troligare...

Postat av Jeff den 5 maj 2010

Dela denna sida med andra!

Utskriftsvy